Lördag den 22 September 2018

Jag glömmer dig aldrig.

Du vet att jag saknar dig. Mycket. Jag har inte ordförråd eller vokabulär för att kunna säga, för att kunna uttrycka. Men jag saknar dig. Tanken av dig. Verkligheten av dig. För första gången kan jag säga att jag faktiskt saknar verkligheten av dig. För att det var du som fick mig att inse. Att till slut vakna upp. Att till slut bli ännu mer djupgående och djuptänkande än vad du själv någonsin var.

Du var en cool person. Oavsett vad någon säger så var du cool. Du hade attityd, en personlighet som ingen annan på den tiden. Du var rolig, du hade humor. Du brukade skämta om alla olika typer av folkslag, imitationerna som du gjorde. Jag minns. Jag minns dig. Jag minns allt. Men framför allt så glömde jag mig själv.

Jag vill berätta till dig ikväll. Det jag egentligen vill säga. Det är att jag tyckte så mycket om dig. Känslorna åt sidan, så gillade jag dig på riktigt. Din personlighet, den människan du var. Du är precis den personen jag letar efter idag. Den personen jag fann när jag bara var 16 år gammal.

Nu när jag skriver detta, så inser jag om inte det är dig jag söker efter egentligen? Jag söker inte efter någon annan men jag söker just dig eller bara de egenskaperna du hade av ett djupare tänk. Det må väl vara så. Men jag vet inte. Det ända jag vet är att jag efter dig vaknade & blev något jag aldrig trodde jag skulle bli. Något jag inte kunde hantera på den tiden. Jag hade för mycket makt, jag kunde tänka & känna mycket längre än dom andra.

Men i slutet av dagen så trodde jag att det var mig det var fel på. Att det var jag som var sönder. Så istället för att lysa upp min aura & lära mig mer om mig själv & världen så flydde jag i skräck. Tillbaka till skuggorna där jag alltid funnit frid.

Det jag egentligen vill säga till dig ikväll är tack.. Tack för att du gav den pojken den mest värdefullaste upplevelsen han kunde fått. Tack för att du valde att gå så långt med den pojken. Hade du bara vetat, hur osäker han var, hur misslyckad han kände sig & hur sönder hans själ egentligen var så tvivlar jag på att du hade stannat. Det är de jag menar, du gav han en för bra upplevelse för att vara sann. Du gav han mer än vad han var förberedd på, nästan mer än vad han förtjänar.

Du kommer alltid finnas i mitt minne. Jag kommer alltid bära med dig. För mig är du en av de finaste minnena jag har. För det var du som visade mig vägen ut från mörkret, där jag till slut fann frid.






Tisdag den 18 September 2018

Det bortglömda riket.

När det blir för mycket, är den dagen då jag vill stänga av. När det blir för mycket så vill jag bara bort, någon annanstans där nya äventyr väntar. I ett land där allt är möjligt och uppnåbart. Ett land som inte alls är likt vår värld.

Den konstanta känslan av att något alltid väntar runt hörnet, den ovetande individen med spänningen upp i halsen är det ideala stadiet av välbefinnande.

Där länder av stora tropiska skogar blandat med vulkaner och djurarter i rosa & lila nyanser som hypnotiserar ögat av dess skönhet. Ett nytt folkslag att lära sig av, urinvånarna på dessa länder. Som Avatarerna ungefär. Är de välkomnande? Är de ofredliga? Vad kan jag lära mig av dom? Hur djupa relationer är de kapabla att forma och känna?

Det är nog det jag söker... Relationer av ett enormt djup. Att kunna känna sig connected med en annan människa på en otroligt spirituell nivå. Att kunna känna att man skapat något unikt & eget tillsammans med någon annan. Att både två förstår att det inte är mänskligt att kunna känna så här djupt för andra, att kunna känna att man var ämnad för varandra. Att ha tillgång till den andra sidan, att ha utforskat den tillsammans.

Det råder ingen tvivlan om att jag vill fly när jag känner mig överväldigad. Istället för att fly fysiskt så flyr jag hit, till dig, mitt paradis, där jag styr över verklighet och fantasi.






Torsdag den 13 September 2018

Ett olyckligt besök.

Jag känner mig bara så fylld. Av sorg. Av sadness. Av alldeles för mycket känslor som jag inte kan kontrollera. Många gånger så är sorg fint, att vara melankolisk kan vara en av de mest pure känslorna en människa har.
Men ikväll är det inte så. Ikväll är det bara sorg, besvikelse i högsta form.

Jag kan inte skatta mig själv lycklig, jag känner mig bortglömd. Det är såna här kvällar nackdelen med att vara helt själv visar sin sida. Att leva ett liv av självständighet betalar man ett pris för. Ska det vara så mycket begärt? Är det ens möjligt för mig? Att hitta det? Att hitta henne.

Det är självklart. Det vet jag om. Det ända som är i vägen är att jag inte kan se det bara. Min intuition kan inte ta upp det eftersom det finns ingen information att ta upp. Det är alldeles för långt in i framtiden för att jag ska veta.

Allt jag kan göra ikväll är att känna dessa känslor. Känna mig hopplös. För visst gör vi det när vi saknar den bekräftelsen från någon annan? Är människor naturligt bekräftelse sökande eller uppstår detta från något vi fått med oss från barndomen? Google hade säkert kunnat ge mig svaret. Men det handlar inte om det.

Det handlar bara om att skriva. Att uttrycka sig. Att ställa dessa frågor utan att få någon respons. Att få känna sig ovetande för att göra dessa känslor starkare. Att gå in i dessa känslor ännu mer. För visst vill vi få ett slut på dessa känslor även om dom kan tolkas som en blandning av gott & ont? & det är precis det slutet jag söker efter just nu.






Onsdag den 12 September 2018

Sjöjungfru.

Du vet på riktigt, vad fan är det? På riktigt så förstår jag inte längre. Jag hänger inte med alls hur du har kunnat ha ett så stort inflytande på mig.
Min världs bild falerar, raseras. I denna stund kan jag inte tänka klart, i denna stund kommer bara exakt samma känsla tillbaka som den dagen du lämna mig.
Det är en omvandlad känsla av allt det positiva du en gång fick mig att känna. Av allt det där glada du fick mig att känna.

Du vet det värsta idag är att du har gått vidare och skaffat någon ny. För mig så är det precis som om att jag inte spelade någon roll alls, överhuvudtaget. Alltså verkligen noll. Av alla jag varit med, så har du varit den jag tyckt om mest. Och av alla jag har date'at, så har jag varit den du tyckt om minst.
Jag har gjort minst intryck på dig. Du förstod mig inte, hur jag tänkte. Hur jag resonerade. Hur skulle du någonsin kunna förstå?

Jag är bara så ytterst besviken i detta skede. Men jag är inte det på dig. Du förtjänar inte skulden även om jag hade viljat lägga den på dig som en ljuv hämnd. Nej jag är besviken på mig själv och framför allt universum. I denna stund är jag det. Du var den viktigaste läxan jag lärt mig hittills i mitt liv. Du förändrade allt i mig. Allt till det positiva, du fick mig att se klart.

& den lärdom jag tar av dig är.. Jag kommer ALDRIG falla för någon på grund av deras utseende igen.
Aldrig kommer jag att sätta mig i det underläge av position som det blev med dig. Aldrig kommer jag att undervärdera mig själv om det inte är till syfte för att hjälpa någon annan som Soren Kirkegaard så fint föreslår, som jag hjälpte dig.
Aldrig någonsin.

Du må ha varit en av de mest inflytelserika personerna jag någonsin träffat, så denna princip tar jag med mig till graven. Jag önskar bara du kunde se & förstå.
Det som gör så ont.. Är att du aldrig brydde dig på riktigt. Det som gör så ont, att för dig så var jag på låtsas.






Tisdag den 11 September 2018

En helt annan värld.

Denna period är väldigt mycket just nu. Extremt så. Överväldigad av ansvar, överväldigad att få saker gjorda. Energi. Den slukas. Jag känner inte att jag har kraft eller motivation att slutföra något.

Jag lever lite på autopilot, flyr. Flyr in i en annan värld där jag kan vara mig själv. Där jag är bra, där jag slipper utvecklas för jag vet redan det mesta. Det ger mig mycket energi, boostar mig till att vara mig själv precis så som jag vill vara.

Även om jag har en väldigt djup sida, en otroligt sådan så är det skönt att bara leva på ytan. Medan på nätterna så som nu så åker jag ner till havets djup för att hälsa på Poseidon.
Vem kan egentligen säga vem jag är? Vad jag står för och hur jag ska & bör bete mig?

Jag ändras hela tiden. Fram & tillbaka, oroliga perioder till bra, det mörka traumat till total befrielse. Vad är det som händer? Det är väl kanske sant att människor som mig kan utforska sig själva hela livet. Jag känner bara att jag rör ytan när jag nämner alla dessa sidor inom mig själv eftersom jag vet att en individ är så mycket mer komplex. Det finns berg, hav, vulkaner och hela skyn att utforska. & jag tänker vara den första som sätter sin fot på månen.






Tisdag den 4 September 2018

Få mig att känna något.

Hon kändes annorlunda den dagen. Dagen när jag kom till henne. Hon kändes inte alls likadan utan bara tom. Övergiven det märktes i luften, så som hon möte mig.

Hon hade gett upp, allt, helt. Hon hade gett upp i mig även om jag inte hade gjort det för henne. Det är de som är, jag hade aldrig gett upp henne. Jag hade aldrig klarat det. Så som du fick mig att känna. Den känslan du fick mig att känna. Jag är helt säker på att vi är själsfränder. Att vi träffades någon annanstans på en plats där tider var bättre. På en plats där det var okej, på en plats att det var fullt normalt att känna allt.

För jag kände. Och jag kände dig. Jag önskar bara att du förstod. Jag vet att jag sagt det ett par gånger men jag önskar bara att du kunde förstå. Att du kunde ta mig i handen och få upp ögonen. Ögonen av häpenhet, förvåning, en chock för dig. Känslan som bara säger att jag förstår allt. Jag ville bara ditt bästa, vårt bästa & det hoppas jag innerligt att du någonstans förstår men även förstod.

Även om jag hade mina brister och det blev så fel det blev. Vad ska man göra när känslan bara tar över och man vet att man inte kommer passa med den andra personen iallafall? Det var precis det som hände. Jag var maktlös. Vad hade jag att hålla kvar till egentligen förutom världens bästa känsla?

Just nu som jag känner & tänker så personlighetsmässigt & kompatibelt så gav du mig ingenting. Nada. Noll. Vad för person blir man då förutom den galna psykopaten som jagar sin drog. Som jagar dig. Som jagar känslan du gav mig.

På ett sätt ska jag skatta mig själv lycklig. Lycklig för att jag faktiskt fick chansen att uppleva allt det där. Det är nog inte många som vet vad jag pratar om när jag säger så. Även om jag har försökt förklara, så verkar folk inte ha någon aning.

Jag är tom på känslor & tom på allt. Problemet är att jag inte känner någonting. En trip down memorylane så här på kvällen trodde jag skulle få mig att komma i kontakt med mycket. Men det gjorde det inte. Alltihopa har bara varit en trevlig upplevelse i stort sett.






Tisdag den 4 September 2018

Jag hittar inte ut.

Jag vet inte ens vad jag känner längre. Jag känner ingenting, det som är problemet. Det ser ut som att det har blivit för mycket för min kropp & mina känslor att ta hand om så nu har den bara stängt av.

Jag lever på ytan, på allt utan varken personlighet eller perspektiv på vad som händer runt omkring mig. Jag ser inte fram emot någonting. Jag vet inte vad jag vill eller vem jag är. Att bara gå på auto pilot är en så fruktansvärt hemsk period.

Min allra högsta önskan just nu är att komma i kontakt med mig själv, på ett eller annat sätt. Jag har under denna tid ända sen skolan börjat varken reflekterat över att just hon gått vidare & skaffat en ny. Det har inte ens slagit mig. Hur kan de ens inte ha slagit mig? Hur kan jag inte ha mått dåligt över det? Allt har hänt, för mycket har hänt och det är på en och samma gång.

Är det så dags att ta tag i det nu? Att ta tag i hon nu. Vad känner jag för det? Vad känner jag mer för henne? Vad ska jag känna? Jag blir ledsen varje gång jag tänker på det. Fortfarande så hauntar det mig. Hur skulle det inte göra? Jag trodde inte att det var mänskligt att kunna känna på det viset för någon annan.

Men sen går det bara inte heller. Det funkar inte. Annorlunda. Djuptänkande. Var hittar jag såna personer? Jag vill bara ha någon som har jobbat på sig själv och som kan förstå att dom just utvecklat sig själv. Att dom har en självmedvetenhet om allt det här. Vad det nu än är. Henne.. Hon. Nu kom hon igen.

Och då är det inte hon jag mår dåligt över som jag tänker på. Jag tänker på just hon. Som förhoppningsvis kommer göra allt det här värt det. Min partner. Jag hoppas att när den dagen kommer att det kommer hålla för evigt. Naivt från min sida men det får det vara.

Oavsett så känner jag att jag har kommit mer i kontakt med mig själv sen jag börja skriva. Och det känns bra. Lättad känsla. Det är just bara det att den här världen är konstig. Den är för konstig och jag förstår mig inte på den emellanåt. Hur ska jag någonsin kunna sätta mig in i den externa världen med mitt subjektiva paradis? Så som det ser ut nu, så är det en fruktansvärt lång väg att gå.