Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

MissCaylin


Female icon från Göteborg


Dagbok

Dagbok - Januari 2020

« Tillbaka till dagböcker



La till en gammal bild på mig, tagen för 10 år sedan tror jag.

Onsdag den 15 Januari 2020

Mentalt och även lite tacksamhet

Jag behöver skriva igen. Sedan jag la mig igår har jag inte mått bra. Hade svårt att somna och tankarna bara snurrade, det var om allt möjligt. Svårt att få ordning på dem. Hela världen bara snurrar. Ostadig och ostabil. Uppstressad. Kaos kaos kaos. Leva med denna jävla psykiska ohälsa. År ut och år in. Hur står man ut?

En vän tyckte att jag skulle skriva vad jag är tacksam för. Ska försöka göra det nu.
Jag är tacksam för:
Att jag inte är mer sjuk, att jag har flera i min familj som jag står nära samt en hel del fina släktingar, en fantastisk pojkvän, flera fina vänner, underbar katt, älskad brorson. Sedan att jag mår bra av att sjunga, skriva, resa, ta kort, se på filmer och tv-serier, musik. Att jag snart kanske kommer börja praktisera på ett hunddagis. Att jag får höra att jag har ett gott hjärta, att jag bryr mig om mina nära och min omgivning, att jag har ganska bra förståelse för saker (fast ibland är det för svårt och jobbigt). Ja, det vad var jag kom på nu.







Min fascination för kvinnor delar jag nu med er.

Måndag den 13 Januari 2020

Kvinnor

Så länge jag kan minnas har jag haft en fascination för kvinnor. Hur vackra och hur dem strålar. Alla på sina olika sätt. Några av mina största idoler har varit kvinnor. Jag har alltid älskat bilder, skrivit ut, hängt upp på väggen, givit till vänner. På senare år har jag delat med mig av bilder jag hittar på dem på nätet. Jag dras till deras skönhet, om den så är naturlig, sminkad, osminkad, opererad, det spelar ingen roll. Om kvinnan är smal eller större, har former eller inte, spelar inte heller någon roll. En kvinna har en skönhet en man inte kan komma nära i min ögon. Ändå är det män jag faller för och de enda jag vill vara med. Känner ingen sexuell attraktion till kvinnor heller, även om det kanske verkar så.

Jag förstår inte heller hur kvinnan alltid, mer eller mindre, varit det könet som stått längst ner i rang. Hur många män kan slå dem och misshandla dem, våldta och mörda dem. Att de kan vara så lite värda i vissas ögon. Jag har själv blivit utnyttjad, på flera sätt, av flera olika män. Jag vet att texten fick en vändning här. Men helt plötsligt kände jag att jag behövde skriva det, få ur mig det, också det liksom det fina jag började med. Jag tror de flesta kvinnor får utstå skit, minst en gång i livet. Undrar någonsin om det kommer vända? Kommer män, pratar om dem som ser ner på kvinnor, någonsin finna respekt för dem? Se dem mer än någon man har sex med? Se dem som de drottningar de är (tillägg: vet att monster till kvinnor finns också, självklart ser jag inte upp till dem)?

Förstår att flera kanske inte förstår min fascination av kvinnor, blir trött på mina delningar av bilder på olika av dem. Inte ser vad jag ser i dem. Men det är ett intresse jag har och det står jag för.
Kände jag ville skriva om det här, hur min syn på kvinnor är.

På bilden jag gjort ser ni några av de kvinnor jag ser upp till; Bebe Rexha, Kylie Jenner, Kim och Khloe Kardashian, Lady Gaga, Rita Ora, Nyane och Winnie Harlow.







Vad är inte personligt som jag skriver egentligen? Är så mycket inom mig hela tiden som måste ut. Undrar ibland om det kokar över inom mig? Är det bara jag som känner så? Eller finns de fler där ute? Det tror jag det gör...

Onsdag den 8 Januari 2020

Personligt

Känner att jag är inne i en fas med att skriva mycket i dagboken här på sidan. Tänker att jag inte bryr mig om så mycket längre om jag får några reaktioner. Är egentligen inte så viktigt. Men klart man blir glad om någon reagerar, men allra främst läser. Nåväl.

Jag har börjat inse att jag börjat få kasst minne. Saker som hänt samma dag, några dagar sedan, veckor, månader och år glöms bort. Speciellt det som ligger nära i tiden. Dessvärre verkar jag minnas väldigt jobbiga grejer jag varit med om, dock tror jag inte det är ovanligt. Detta har jag blivit påmind om då min kille kommer ihåg så himla mycket. Skrivit med andra som liksom jag har psykisk ohälsa och det verkar inte vara helt ovanligt, tyvärr. Hur ska man jobba med detta tro?

Jag är förvirrad över min livssituation just nu. Fick klart för mig tydligt i detta nu att jag måste göra ett val, ett livsavgörande kanske. Har precis avslutat några veckors DBT-behandling (dialektisk beteendeterapi) för främst de med Borderline, som jag har symtom på. Har varit väldigt givande men funderar på om jag behöver mer hjälp. Finns en annan DBT-behandling som är på ett år tror jag, 3-4 dagar i veckan istället för en som jag hade nu. Kanske hade det varit bra att jag skulle gå den? Men samtidigt vill jag börja praktisera för att få större möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden igen. Har en dröm om att spara ihop pengar och flytta till Norge om några år. Känner mig helt snurrig och superförvirrad. Vet inte riktigt vart jag ska vända mig och fråga om detta. Har några närstående jag kan prata med och möjligtvis vissa inom vården i och för sig och på stället där de hjälper mig med praktik, bland annat. Vill bara lägga mig ner och blunda och stänga av tankeverksamheten för ett tag... :-(







När en vänskap avslutas.

Måndag den 6 Januari 2020

Jag ville ha ett avslut

För mig är avslut väldigt viktigt för att kunna gå vidare. Förstår om det blir fel ibland i olika relationer. Alla kan göra och säga fel. Men ibland så gör man det inte medvetet, inte för att vara elak. Jag sa något klumpigt till en vän 2018 efter vi varit vänner i ca två år eller något sådant. Men trodde hon skulle ta det okej för hon sagt tidigare att det är okej vad jag gör angående detta ämne. Så delvis borde hon skylla sig själv lite. Fel att hon la över allt på mig. Jag är ju inte boven i dramat till 100%... Jag försökte be om ursäkt men fick bara skit kastat på mig, samt mer skit om saker jag inte ens sagt eller gjort. Drama så mycket drama. Om jag var smart hade jag lämnat henne där efter hon blockerat mig överallt. Men lite mer än ett år senare sökte jag upp hennes nummer och smsade henne igen. Ett trevligt sms. Bad om ursäkt igen och tänkte nu kanske hon kommit över det. Hon ringde, men jag svarade inte. Fick ångest. Hur skulle hon reagera? Skrev till henne att jag mår inte bra nu och uppskattar om hon skriver istället. Men det gjorde hon inte...
Jag lät det vara. Sedan när jag fått i mig lite för mycket alkohol på nyår skrev jag gott nytt år till henne och önskade henne allt väl. Inte ens en sådan trevlig hälsning kunde hon ta! Ett otrevligt sms att jag missbrukat detta och att jag ska lämna dem ifred fick jag. Jag svarade att jag vill bara ha ett avslut, vi behöver inte bli vänner igen. Sedan spårade jag ur också pga alkoholen. Drog upp hennes Borderline, därför hon beter sig så här. Själv har jag symptom på Borderline så visst förstår jag delvis hur det kan vara. Men inget mer svar från henne. Skrev att jag blockar dig nu. För jag visste att jag inte kunde få ut mer av det. Så då gjorde jag det.
Så här flera dagar senare tänker jag fortfarande på det. Vi hade kanske inte den bästa vänskapen med tanke på bland annat hennes sjukdom, att hon kunde anklaga mig för massa och missuppfattade, fick för sig grejer om mig som inte alls stämde. Hon kunde få sina raseriutbrott. Men jag var tålmodig. Jag försvarade mig. Jag försökte förstå. Jag var alltid ärlig. Gick aldrig bakom ryggen på henne. Därför ville jag även vara ärlig vad jag gjort, men min ärlighet uppskattade hon inte. Skulle inte ha berättat för henne. Men det var jobbigt att hålla inom mig. Kändes fel. Och jag kanske ångrade mig vad jag gjort, eller åtminstone var förvirrad. Jag är inte heller helt frisk. Ibland som vem som helst är jag desperat och fattar dåliga beslut, fel beslut. Jag är också bara människa. Betydde vår vänskap så lite för henne att hon inte ens kunde ge mig ett värdigt avslut? Jag gjorde ju mitt bästa att förlåta. Men kanske förstod jag inte heller henne tillräckligt. Jag vet att jag gjorde fel. Men hon kunde väl åtminstone ha lite mer överseende. Svårt att säga... Hoppas en dag komma över detta, om inte ett under sker vill säga och hon kontaktar mig. Men känns inte särskilt troligt.
Skönt det var att skriva av sig om detta här. Vet inte om någon läser, om någon någonsin läser mina dagboksinlägg? Går ju inte att se om någon läser dem, eller går det? Får aldrig kommentarer i alla fall, eller applåder, men det kanske inte går på dessa inlägg? Aja, mitt största mål var ändå att bara skriva av mig. Tack.







Lördag den 4 Januari 2020

Avundsjukan

Avundsjukan sägs vara något fult. Någon man inte ska ha. Men den finns där, bland oss alla. Tror alla känner den. Men alla vågar eller vill inte acceptera den. Vill inte bekänna den. Jag känner den. Ibland lite. Men ibland starkt. Gamla vänner. Gamla klasskompisar. Släkt och familj. Får barn. Blir gravida. Känns som det är en epidemi. Detta året fyller jag trettio. Inga barn än. Men jag skulle liksom många andra nu också blivit mamma det här året. Men jag fick ett missfall. Aldrig känt en sådan stor förlust innan eller sådan smärta. Det var fruktansvärt. Om några veckor är det tre månader sedan det hände. Jag har inte berättat för många. Jag trodde jag kommit över det. Men det tar väl tid. Kanske kommer jag aldrig över det? Eller kanske först när jag får behålla ett barn eller flera. Känns som INGEN kan förstå hur det är om de inte varit med om det själva. Jag är avundsjuk på alla som får barn, som får behålla sitt eller sina barn. Kanske har de fått missfall också någon gång, kanske inte. Men delvis klandrar jag mig själv. Fast att jag kanske inte borde göra det. Gjorde jag något fel? Var det någon av mina mediciner som skadade barnet? Jag vet inte...




 

2022

maj (1)

2021

maj (1)

2020

augusti (1)
mars (1)
januari (5)

2019

december (1)

2012

oktober (1)