Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

den nakna poete

VIP icon
49 år Male icon från Stockholm


Dagbok

Dagbok - Mars 2020

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 22 Mars 2020

Tankar kring livet kvinnor och kärlek

När jag förlorat någon som jag har levt och älskat med


då rasar hela  min värld och blir till spillror


allt vi upplevde och byggde upp finns inte kvar


allt ligger på den botten jag kom upp ifrån


innan du drog upp mig till ljuset'


allt som du var som fick mig att leva igen


har nu gått i ide,


min sorg är enorm utan gräns


mitt hjärta blöder floder och känslomässigt


har det slutat att slå.


Hela min värld står stilla och jag lever inte,


jag bara finns och är fylld av saknad efter dig.


Ända sedan du lämnade mig har jag inte kunnat sova ordentligt


jag kan inte tänka klart utan mina tankar går hela tiden till dig,


vissa låtar på radion får mig att börja gråta för det tar fram minnen


av oss tillsammans och det gör ont inom mig.


När jag är ute och går fylls jah med hopp när jag tror mig se dig,


men det var alltid någon annan, det är jobbigt för jag tycks


kunna se dig i varje kvinna, och det suger ut mina krafter mentalt,


mina krafter och tårar är slut...precis som mitt liv


jag kommer aldrig att bli kär igen.


 


Du var så läcker när jag träffade dig du hade allt du var fulländad


det finns inget att lägga till eller ta bort, du hade verkligen allt


inte ens i mina vildaste drömmar hade jag vågat leka med tanken


att få komma nära någon så vacker som du,


jag blev djupt förälskad på en gång, allt som existerar och finns på dig


finns inom mig djupt på den varmaste platsen, i mitt hjärta.


varje varm tanke bestod av dig du fanns i varje andetag som jag tog


allt som började med skönhet slutade med dig.


jag har sett mycket men aldrig någon som du i hela mitt liv


och när du står här framför mig så är jag livrädd och paralyserad


jag vet inte vad jag ska göra eller vilket håll jag ska se åt,


jag vill säga något men jag vågar inte, men du pratar med mig


och ler åt mig när du lägger armen på min axel och låter den glida


ner efter min arm, då slår det gnistor inom mig, jag vet inte var


jag ska ta ivägen för detta känns för stort för mig.När vi träffades


tog du över mitt liv totalt, men det gör inget för det livet var inte bra iallafall


jag hade ingen kontroll över det men jag lyder minsta vink från dig


du är min ledare och följeslagare, jag kysser marken du går på


den är helig för mig lika mycket som du är gudomlig i min lilla obetydliga värld,


där är du total det finns ingen fläck du inte berört i min värld


eller i mitt mörker, du sköt upp det största fyrverkeri som jag någonsin beskådat


du satte färg på hela min värld.


 






Söndag den 15 Mars 2020

Jag vägrar ge upp den goda tron

Jag har blivit sviken så många gånger i mitt liv


men jag vägrar ge upp den goda tron,


visserligen har det jag börjat  prioritera vilka jag ska lita på,


men i längden blir man alltid blåst och och sviken igen!


 


Men trots det så vägrar jag att ge upp tron på det goda i mitt liv


många kallar mig dum och säger att jag ger för mycket


men jag vägrar ge upp tron på det goda i mitt liv,


jag fortsätter att sätta min tro till det goda för mitt samvete är rent.


 


Med snabba steg har jag gått in i framtiden, oftast ganska ogenomtänkt,


för det är mycket som har gått fel på min väg i eländet då jag sökt lyckan


men oftast har jag bara funnit olyckan,


men ibland har jag funnit kärlek, som har fyllt mig med kraft och glädje,


innan även det gått åt helvete,


jag vet inte vad det är för fel på mig och mitt liv, har så mycket otur,


mycket är mitt eget fel på grund av det liv jag valt att leva på.


 


Efter min väg så har jag fått hela min värld att gunga,


många som jag kände ramlade ur denna värld och kom aldrig tillbaka,


jag hoppas att jag träffar dem i nästa liv efter detta,


då är våra själar fria och de rör sig på samma himmel,


jag saknar dem mycket för det är de bästa som går vidare först,


vi andra får stanna kvar och lida en stund till, tills vi också får


vår plats, beroende på vad vi gjort i denna värld.


 


 


 


 


 


 


 






Torsdag den 12 Mars 2020

Skuggorna ur det förflutna jagar mig

Det är tidig morgon och jag är hungrig och frusen, min cell är kall,


jag har inga planer för dagen eller något att längta till framöver,


livet är ganska tråkigt och innehållslöst  just nu,


det är grått kallt och regnigt ute, det är tråkigt det också


och jag sitter inlåst långt ifrån skogen där jag brukar plocka svamp,


det är nostalgi för mig, det tar fram trevliga minnen med min familj


när den var hel, och vi var ute och plockade tillsammans, härliga minnen.


 


Jag trampar och går och kämpar mot framtiden, men jag kommer ingen vart,


för det förflutna håller mig tillbaks i ett järngrepp och vägrar släppa taget.


Jag sitter fast, kommer ingen vart, vad är det för mening att hålla sig vid liv,


hade det inte varit för min dotter så vete fan...


nej slut med snyfthistorier det är bara att bita ihop och kämpa på,


friheten väntar där i framtiden, tillsammans med min dotter det är det som håller mig vid liv.


 


Hur mycket jag än kämpar och bättrar mig, så lever jag i skuggan från det förflutna,


den blåser kallt och påminner mig om min väg som jag har gått för att komma hit


där jag står nu, och jag kommer inte härifrån, för allt står där i svart och vitt


fast jag är en annan person idag med nya värderingar och prioriteringar så är det svårt


att klättra upp och leva, för man blir nedtryckt hela tiden och påmind om


vem man var i det förflutna.


 


En del minnen är svåra att hantera i nuet och in i framtiden,


då de formar omdömet i olika situationer, personer som man kan döma oskyldigt,


grundat på mina  egna dåliga upplevda situationer i det förflutna.


för att jag har förträngt och inte rannsakat mig själv, förutfattade meningar


som sårar bara som förutsatta meningar kan göra mot någon, trots att


man aldrig träffat den personen i verkliga livet,


men det är min egen personliga rädsla som driver mig till det.


 


 






Måndag den 2 Mars 2020

Det gör ont i mig

Jag lever i en värld där drömmar inte slår in,


men så är det väl på utsidan också, vad vet jag


jag är ju bara nummer tolv i statistiken...


det är numret på min cell,


så mycket elände som jag gått igenom,


för att komma hit ha ha ha!!


är det ett skämt, nej hur kunde jag var så blind


som inte såg eller kunde förutse detta?


Vilket jävla slöseri med mitt liv, som min


mor och far byggde med sin kärlek,


jag kastade det i vattnet till ingenting fy fan!


 


Smärtan väcker mig och påminner mig om det förflutnas


väg, att jag gjorde som jag gjorde, det gör så ONT i mig


jag försöker förtränga det och rättfärdiga det med att skylla på


att jag drogade, tog piller i kombination med alkohol,


då jak kunde göra saker som jag inte kunde drömma om


i vaket nyktert tillstånd.


men bilderna sitter där och jag känner smärtan när jag tvingas


se dem fast jag inte vill,


det var inte jag som gjorde så intalar jag mig själv


men det hjälper inte mot ångesten som kramar mitt hjärta,


och kryper på och in i mitt samvete och ger mig ren smärta.


 


 






Måndag den 2 Mars 2020

Att kämpa och ibland förlora

Det känns svårare och svårare att få leva med glädje i denna värld,


för ju mer man blir medveten om omgivningen och dess konsekvenser,


så dras man ner i ett hål fullt av elände, där ljuset sakta försvinner i mitt sinne'


all värme försvinner och ersätts av mörker och isande kyla som tränger igenom allt


ända in i märg och själ, och vägarna blir kortare och kortare,


när det gäller valen i mitt liv, det känns som snaran dras åt...


det är inte långt kvar nu som man får leva nu, för alla färger försvinner


och allt i mitt mörka sinne börjar bli grått, lika grå som muren härutanför...


Är glädjen borta i mitt liv nu?


 


Vad blev det av alla önskningar och drömmar, som jag fantiserade fram


i min barndom när jag satt där i sandlådan,


ju mer jag ropar stopp och retur, desto mer blir jag inlåst i betongen


är det livets eller ödets ironi,  är jag född i fel tidsålder, eller var det bara jag


som vandrade vilse, blind och hög på olika preparat?


Jag gick in i situation efter situation, om och om igen,


utan hjälm eller knäskydd,men det hade nog inte hjälpt iallafall,


för de flesta idiotierna gjorde jag mentalt.


 


Det är länge sedan nu som jag kände frihetens vind i mitt ansikte


det var länge sedan jag kunde göra något med min dotter,


inlåsningen begränsar rätt så mycket av den frihet som de flesta


tar för given, här är friheten en belöning, om man lever och


uppför sig efter ett mönster, som enligt dem är rätt, och man måste


hålla sig drogfri, jag kände mig motiverad och stark, men saker som


händer i livet kan göra att man fallertillbaka i gammalt mönster,


det är väldigt lätt hänt!


 


 


 


 






 

2020

juli (1)
maj (5)
april (5)
mars (5)
februari (5)

2013

augusti (1)
juli (1)