Söndag den 29 Mars 2020

Ingenting kvar. Inte ens jag.

Det som nog gör mest ont i det här är att jag inte har någon att prata med om det. Det är ett sånt misslyckande av att vara oälskad. Att jsg måste sitta här och inte kunna känna någon support. Allt har jag gjort själv. Och allt kommer att försättas göra själv. Vad händer den dagen när allt blir för mycket? När jag inte klarar något mer? Jag lär gå under. Ensam är inte stark. Ensam är definitivt inte stark även om jag hela mitt liv trott de vilket lett mig på denna banan.

Förstådd. Det är min högsta önskan. En ideal önskan. En önskan som aldrig lär ta plats i verkligheten. Jag måste nog göra mig av med dom. Bägge två. Okapabel till att förstå vad som lär hända om jag gör det. Men just nu så siktar jag på omedelbar verkan. De kan inte skada mig något mer. De kan inte behandla mig illa. De kan inte gör precis de som de gjort hela mitt liv. Varit en familj som inte visat tillräckligt. Inte brytt sig tillräckligt om det väsentliga. Söndriga människor med söndriga förfluten. Det är de jag har flytt från. Flytt har jag gjort och varit tyst. Vem ska känna sympati för mig? Vem ska visa medlidande? Jag pratar inte om den du får hos myndigheterna! Jag pratar om den riktiga gåvan att kunna göra så. Jag har ingen och även om jag hade haft någon så vet jag inte om jag hade klarat av att visa något äkta. Jag är förstörd jag också. Korrupt av dom. Familj, vänner.. Aldrig hade jag någon där bara.
Katastrof.

Han hade rätt i en sak ikväll. Kanske har jag lekt offer för länge. Kanske gör jag det hela tiden. Kanske är denna texten bevis nog att jag gör det hela tiden. Då trycker vi avbryt. Vi pausar. Vi tycker inte synd om varandra. Jag vill bara börja älska igen. Och jag får nog börja med mig själv.






Söndag den 29 Mars 2020

Präglas. Rör dig framåt.

Lyssna. Du måste vidare från detta helvete du kallar jobb. Du måste ta dig till en plats där du träffar likasinnade människor. Du bara måste.

Du kommer inte att lyckas vara ditt potentiella jag när du stannar på ett jobb med människor vars åsikter präglas på dig på ett så negativt sätt att du till slut börjar tro på det.

När du tänker efter, alla människor runt omkring dig, många lever inte efter det här idealet. Du måste bort från det. Så du kan växa, så du kan finna dig i detta och så att du ska kunna uttrycka detta på ett korrekt sätt till människorna runt omkring dig.

Din pappa, han som du hela tiden trott är en bra människa. Men kolla på hans åsikter. Analysera dom. Tror du att han menar så väl som han antyder om du läser mellan de rader som han uttryckt sig om? Du kommer aldrig till att förändra honom. Aldrig någonsin. Men du kan som alla andra har gjort, ta avstånd från det hela och du kan vara du. Du kan skapa de förutsättnigarna för dig själv. Ta bort alla andra. Allt annat som inte gör dig nytta. Verkligen allihopa.

Lyssna på ditt inre. Ta dig vidare. Även om du är rädd, gå. Bara gå. Vandrat har du alltid gjort. Vandra på och sluta aldrig. Snart är du hemma. Jag känner det.






Söndag den 1 Mars 2020

Se mig, ta ut det onda!

Nu sitter jag här med alla mina känslor helt förstörda i min famn. När ska detta vara över tänker jag? Så fort jag får vila såklart. Men när händer det? Just nu är det som en spiral som aldrig tar slut av konstant trötthet och konfrontationer som jag inte har modet nog att utföra.

Helvetes fan. För att börja med positivet i denna ekvation så kan jag börja med att säga att jag är otroligt stolt över mig själv för jag hållit mina impulser. Du vet vad jag pratar om. Mina impulser att falla för trycket av kärlek och slukas helt. Otroligt stolt ska jag vara för det. Jag träffade henne du vet. På en promenad också av alla saker. Och herregud.. Den människan hon är. Det är en sån konstant push-pull relation jag känner när jag är med henne. Det charmiga, karismatiska och snygga utseendet. Alltså damn me! Jag hade inte kunnat fråga efter något bättre! Samtidigt så vet jag att vi inte kommer hålla. Och vi kommer falla. Jag kommer falla. Och jag lär inte vara mig själv under hela förhållandet. Tappad. Tappat tron. På mig själv och min personlighet. Fy vilken creed jag ska ha som stått emot.

Sen å andra sidan, man vet ju inte? Man vet ju inte om det hade kunnat bli vi och allt hade varit bra? När jag skrev detta så vet jag med mig att de är pullen som talar.

Nej fy du.. Jag orkar bara inte! Jag är alldeles för trött! Energilös. Jag orkar liksom inte. Hur fan säger jag detta? Jag hade bara viljat skrika ut det. Till henne. I ansiktet. Det hade känts skönt på ett skumt sätt. Jag vill skrika för att få ut det som plågar mig. Det är väl så jag lärt mig. Men ah. Jag dör av detta. Positivt. Visst ja, vi skulle vara positiv.

Det positiva är att jag någonstans är mig själv i mitten av allt det här. Även om jag flyr. Det positiva är att universum guidat mig i den riktningen jag önskat fast jag inte vill ha det nu när jag har det. Positiva är att jag skriver här. För då har det blivit för mycket i mig så jag inte vetat vart jag ska vända mig. Det positiva är att jag inser att jag behöver återfå mitt självförtroende igen och det är de jag ska jobba på nu närmaste dagarna. De positiva är att jag är så fantastisk när jag skriver så här. Det positiva är att jag duger precis så som jag är och ännu mer i dessa stunder. Det positiva är helt enkelt att jag är positiv. Är jag positiv klarar jag allt. Återfå energin och självförtroendet, nu är det dags.






Söndag den 1 Mars 2020

Väsentligt.

Vad ska jag egentligen skriva om? Jag tycks vara stressad, inombords. Svårt att sitta still när jag är på ett plan på väg till England. En inre rastlöshet. Bör jag vara orolig? Bör jag ta tag i mig själv och skriva så som jag gör nu för att släppa taget och återfå kontrollen på mog själv? Bör jag se mig själv ur mitt rätta ljuse?

Jag skriver aldrig längre. Inte så ofta som jag borde. Jag har intalat mig själv att jag inte behöver det. Men gör jag det då? Måste jag vara här för att släppa det fritt? Eller klarat jag mkg med att hantera mina känslor så som jag gjort tills nu. Det lättar lite. Inom mig när jag skriver. Men ändå inte på det sättet som jag hade hoppats på. Kanske finns det inte så mycket sorg att bearbeta. Kanske har jag kommit över den delen. Kanske är jag bara full av känslor som jag vägrar släppa taget över. Chanserna är stora. Men här är jag skrivandes iallafall.

Snart dags för landning. Jag känner det. Nu åker vi ner och semestern kan börja. Gäspar in i den sista stunden för att bli av med locken för mina öron. Vad väntar härnäst? Det är för mig att utforska. Världen väntar och jag har väntat hela mitt liv på att få möta den.