Ibland går tiden så fort, jag tycker inte det var länge sedan vi lekte på skolvägen

i hästskohusen, våra ben var fulla av spring,  lekarna fulla av bus och rackartyg,

men allt var så oskyldigt då, allt var lek och alla fick vara med, alla var vänner

våra hjärtan hade samma färger som slog för oss tillsammans,

för vi var redan då bröder beredda att offra våra liv för varandra,

vi hörde verkligen ihop, men med tiden kom ansvaren, vi växte upp

och splittrades, alla skaffade  jobb och familjer, så nu står jag ensam här

full av bus och rackartyg.

Jag påminns åter om den tid innan allt blev fel, innan jag fick leva i ett helvete

med ett sinne alltid färdigt för strid fyllt med hat hämd och ungdomligt förträngd

frustration.

Jag spydde ut min galla den som i många år legat begravd inom mig,

den hade blivit till en explosion och den gjorde mig till en vinnare på gatan,

jag slog sönder allt i min väg och skrattade gott åt det...

men det var ju inte roligt alls, för jag förstörde min egen framtid

och drog på mig ett rykte som jag inte kan bli av med nu,

jag gjorde ju mitt liv och andras till ett helvete...förlåt!

Under åren har jag mött många vilsna och förlorade själar,

jag var en utav själarna som fortfarande hade liv och färger kvar,

för många var förlorade  i droger eller starka mediciner,

de var bara vandrande skal utan själ, vita ansikten och grumliga ögon,

utan glimt eller liv, en väldigt sorgsen syn,

stackars satar förlorade för alltid, har det gått så långt så finns

det nästan ingen väg tillbaka hem till sig själv igen.

v

Jag pratade med min älskling på telefonen idag, innan lunchen

hon sa att hon hade dåligt med pengar,

så jag ringde min älskade storasyster, hon är den äldsta men

hon är den som ser yngst ut, hon är vacker och snäll

de andra också så klart, men hon är den som alltid har backat upp mig

och funnits där för mig, vi står varandra närmast.

När jag ringde var hon på väg till sin stuga så jag frågade om jag

kunde låna tusen kronor och det gick bra svarade hon,

jag förklarade att min tjej hade dåligt med pengar och att jag

trots min situation gör allt för att hjälpa henne i svårigheterna

för hon har gjort så otroligt mycket för mig, min älskling.

Du bara lämnade mig så där efter allt vackert du sagt till mig och allt vi hade gått igenom tillsammans,

du bara släppte taget och gick ifrån lämnade mig med alla vackra ord som du sagt som värmt mig,

och all beröring, hur kunde du lämna någon som du älskade så starkt i nöd och lust?

Du krossade allt i min värld, allt som vi tillsammans hade byggt upp, var allt bara en lögn?

Du vaggade in mig i säkerhet och trygghet sedan bara gick du...

efter allt vi hade haft gemensamt så trodde jag att jag hade lärt känna dig, men du fick mig att släppa allt

du chockade mig totalt, vart tog du vägen den jag blev förälskad i, vem är du?

Jag var så barnsligt förälskad i dig men jag visste inte om du hade samma känslor för mig, men just då

var det min starkaste önskan. Jag minns att vi skulle upp till motionsspåret och jogga tillsammans,

och medans vi gick och pratade så snuddade min hand vid din, men jag vågade inte ta dig i handen,

men till sist så hakade jag fast mitt lillfinger i ditt, jag var så rädd att du skulle bli arg, men det var ganska

mycket som hände efter det, mycket blev bra men det slutade med katastrof efter två år,

jag kunde inte hantera det som skedde.

Du var min och jag var din, jag gick stolt vid din sida, men jag blev irriterad och sur när andra vi mötte

såg på dig, för jag var svartsjuk och rädd att förlora dig, mitt självförtroende har aldrig varit bra

jag har alltid känt mig ful och mindre värd en alla andra, det är ett stort problem om jag vill känna

glädjen med dig min kärlek, så har det varit med alla förhållanden, det är så jobbigt att bära på,

och att aldrig kunna få känna sig riktigt lycklig med någon livet ut.

Det finns inget att göra där jag sitter inlåst på Helix rättspsyk i Flemingsberg,

allt vi gjorde förut med kort ovh spel har nu blivit tråkigt, tyvärr det är synd

för det var ett bra tidsfördriv, men allt har en gräns så många ligger och

sover bort tiden, en del ser på TV på nyheterna vad som händer i världen,

själv skiter jag fullständigt i det, för vi är redan dömda till vår egen undergång,

jag vill leva mitt liv och inte se det  sista komma närmare, innan det börjar

smälla runtom oss och utplåna vårt land.

I den gamla Bibeln står det att människan kommer att förgöra sig själv,

tänk vilken insikt de hade för så länge sedan,

jag vet inte om det uttalandet var bara tur eller om det finns en Gud,

men tyngden i ordens mening kommer allt närmare för varje dag,

det ena eländet avlöser det andra, det blir bara värre och värre,

människorna slaktar varandra utan samvete, det är många som lever

med oskyldigas blod på sina händer, många drabbade är äldre människor

kvinnor och barn som oskyldigt hamnat ivägen i krigen.

Det sägs att alla vägar bär till Rom, men för mig som sitter inlåst så leder

alla vägar härifrån vare sig det är i solen eller skuggan,

visa mig vägen så jag kan ta mig härifrån, hem till Åkersberga

som finns djupt i mitt hjärta, den varmaste platsen fylld med varma minnen

från barnsben fram till nu, där vill jag leva, även om mitt rykte inte är så bra

det finns ju en förklaring till varför jag varit så mycket inlåst,

det är inte på grund av dåliga advokater utan på grund av

mina idiotiska och dåliga vägval.

När jag växte upp så blev jag aldrig vuxen, jag är fortfarande en liten pojke

men i en fullvuxen mans kropp, och mina hyss har blivit lite värre,

från att palla äpplen i natten, till mordförsök, skillnaden är ganska stor.

Jag var ganska vild från början, jag tänjde på alla gränser tog stora chanser

för att vara nummer ett som liten, nu kallas det idioti,

jag minns pappas avslutande ord efter ett långt samtal med en vän

att det var bättre förr... nu som vuxen förstår jag vad de menade!

Jag har gjort så mycket skit och idioti i mitt liv, men jag har också gjort

mycket bra saker som ingen sett, ser eller vet, men det räknas ju inte

när man är stämplad som farlig utav sin omgivning av olika generationer

stora som små, idiotin växer från mun till mun, det växer och blir allt värre

jäkla skit rykten, det går inte att skaka av dem efter att dem hamnat där,

de växer som en cancersvulst och det är något man får bära med sig

hela livet. Jag har bättrat mig och slutat med alla droger men det är det

ingen som ser eller pratar om...Tvi!

Jag går och funderar på framtiden och på det förflutna,

det bådar inget gott i det som varit, när jag druckit sprit,

för då tappar jag all kontroll över mitt liv och mina handlingar

jag måste göra något nu innan det är försent,

tiden går och jag blir inte yngre,

inte min vackra dotter heller, jag måste ta mig ut till henne

och agera som en god far, ta mitt ansvar och få kontroll över

mitt liv, och ta hennes kärlek till mig på allvar.

Jag vet var jag står i livet och det är ingen rolig position

för jag kommer från en annan plats ett annat liv.

Jag kom ifrån friheten, andra regler och en annan mentalitet.

I frihet ses inte kärleken som problem eller svaghet,

här inne är det blodsbröder som gäller med egna regler

och oskrivna lagar åtminstone för en del, men de flesta är

egoister som bara tänker på sig själva...tråkig utveckling.

När man lever ensam full av saknad och utsvulten på kärlek

så är man på något sätt märkt av det,

för inga tjejer visar intresse eller ser ens åt mig när jag är ute och går,

men lever jag i ett förhållande eller relation då flörtas det både här och där

eller så möts jag av ett leende som får mig att reagera och känna glädje

av några får jag beröring så jag ryser både fysiskt och känslomässigt

säg är inte skillnaden märklig?

När man är ensam och på en främmande plats, då känns allt så tomt

och genomskinligt, kallt och inga värmande blickar, alla bara ser igenom en

och går förbi utan ett hej, det känns som en djup dröm utan konturer

jag känner mig som en pusselbit som inte passar in någonstans,

och mitt leende har de nästan tagit ifrån mig för det blir bara mindre

för varje dag och leder mig till ett dåligt mående.

Jag vandrar fram på vägen utan mål eller destination, jag är på väg

mot nästa äventyr, full av förväntningar ty ensamheten har tagit på krafterna

förra året tog hårt på mig, jag tror ingen skänkte mig tid i tanken i sina böner

för mina fötter var blytunga att gå med, det var mitt samvete som tyngde ner mig

det är stenhårt att skaffa nya vänner efter vägen,

för att inte tala om att finna kärleken, för vägen är kall mörk och lång

och därför skulle jag uppskatta att få sällskap på min väg.