Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




JagMinns


31 år Male icon


Dagbok

Dagbok - April 2020

« Tillbaka till dagböcker



Onsdag den 29 April 2020

Ett gott farväl.

Nu är det äntligen över. Slutet var här igår kväll när vi låg i sängen tillsammans. Är jag chockad? Förvånad? Inte direkt.

Jag visste att detta skulle komma, förr eller senare. Det fanns ganska så tidiga tecken på det så när hon säger till mig att hon inte känner den här extra lilla kärleken inom sig så bryter jag ihop. Men jag vet. Jag visste.

I sängen nu. Hennes säng dessutom. Tankar & tänker. Fram & tillbaka. Vad ska hända nu? Känslan av att tappa bort allt. Tappa bort sig själv och allt vad jag står för. Känner jag att det är en identitetskris på väg?

Det finns saker som jag under dessa tre veckorna har fått se ur dess rätta ljus. Saker som jag kommer att ta med mig i framtiden för att underlätta och eftersom detta är principer som är helt klart värda att följa.

1. Hopp. - Ha alltid hopp *****. Alltid ska du ha hopp och vara hoppfull att något eller någon väntar på dig runt hörnet. Världen är inte så svart och vit. Så ha hopp, ta alla chanser du får för du kanske träffar något när du minst anar.

2. Kärlek. - Tappa aldrig din känsla av kärlek för dig själv och andra, *****. Tänk att det är du och du är aldrig mer dig själv än när du visar ditt mest kärleksfulla jag. Det är även här du hittar frid och harmoni. Var snäll, var god. Tyck om dig själv. Så kommer även andra göra det också.

3. Det finns människor för dig där ute. Och du för dom. När du träffar dessa människor kommer du att känna det. Du kommer att förstå varför denna personen är speciell för dig ganska så snabbt. Ta vara på det och försök att inte vara ett psycho alldeles för snabbt (haha!). Du kommer att vara speciell i någon annans ögon minst lika mycket som dom är i dina.

4. Tro. - Tro på dig själv och tro på detta. Du måste tro att hoppet finns. Du måste tro på kärlek. Lev i din idealism ibland. Världen är för tråkig för att inte göra det alla gånger. Även om världen tar dig ner. Så möt den med tårar i ögonen och ett leende på läpparna. Tro att det finns någon för dig. Tro *****. Tro.







Onsdag den 15 April 2020

Mitt mentala fängelse.

Varje gång är detta så svårt för mig att inse. Hur ska jag veta? Att fått ha en sån fantastisk stund bara för att i andra sekunden börja tveka på mig själv. Betydde det ingenting. Betyder jag ingenting. Hur kunde det vara så betydelsefullt för mig men så obetydelsefull för någon annan.

Jag försökte. På det sättet jag visste. Kanske visste du? Anade? Att det var något. Du vet det gick för snabbt för mig alltihopa. Hade jag bara fått mer tid hade jag vetat. Men jag kan inte när det går sådär. Hur fan känner du? Det är de som är de jobbigaste. Jag vet ingenting. Jag vet ingenting och jag är så himla känslosam över det hela. Det gör mig känslosam.

Jag kan iallafall säga att det var något för mig. Jag vet inte men på något sätt så kände jag mig hemma med dig. Det var.. bra. Kanske är jag för naiv. Kanske är jag sjuk i huvudet. Jag har dessa känslorna av en andledning. Jag bara.. Det känns som jag förlorat miljontals år av lycka och inre frid.

Kan jag släppa dig? Kan jag inte? Jag måste. Jag kan inte leva med dig så här i mitt inre. Du måste bort från mig. Även om du skänkt mig sån glädje så börjar du förstöra för mig nu när min påfyllning inte är där. Du, alltså. Patetisk jag är men samtidigt du.
Jag befriar mig själv från dig en gång för alla. Hemma kanske jag lär känna mig igen. Och om det är något som jag kan ta med mig från dig är att det finns genuin lycka att hitta även för mig. Även för mig så finns du där. Du, någon som kommer få mig att känna mig så här ännu en gång och jag kommer få dig att känna likaså.
Ha det bra. Vi ses inte här mer i mitt inre. Må du vila i frid. I den abyss du en gång kom från. Med dessa ord, befriar jag mig själv från dig.







Fredag den 3 April 2020

Frågor.

Ska jag tänka mig ur det här? Nej. Känna. Som jag gjorde förr? Jag vet att det är möjligt. Att känna mig igenom det. För vad ska komma upp när jag gör det? Varje resa är unik men varje resa är densamma. Den börjar alltid med en rädsla och det börjar alltid med att man tvivlar på om man ska gå ner den vägen.

När jag går ner denna vägen så känner jag att jag är i slutet på att slå mig helt fri från mina kedjor som håller mig fast. Att få alla att få se. Det är vägen framåt som är nyckeln och nyckeln hittar jag i allt detta. Andningen, träningen, meditativa tillstånd. Jag behöver fråga mig själv, känna och successivt fatta ett beslut. Vad är jag att göra härnäst? Inget känns klart eftersom inget har kokats ihop i det inre. Det tar tid att känna. Känna tar all tid. Men jag har tid.
Varför är jag så himla rädd?





 

2020

juni (1)
maj (3)
april (3)
mars (4)
januari (1)

2019

december (3)
november (1)
oktober (3)
september (1)
augusti (6)
juli (4)
juni (3)
maj (2)
april (2)
mars (3)
februari (3)
januari (3)

2018

december (6)
november (16)
oktober (10)
september (7)
augusti (9)