Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




JagMinns

VIP icon
27 år Male icon


Dagbok

Dagbok - Maj 2020

« Tillbaka till dagböcker



Lördag den 16 Maj 2020

Snurrar.

Mina känslor och allt vad jag har gjort.. Det har hänt så himla mycket. Så pass mycket att jag inte har kraften att ta tag i mig själv. Komma åt mitt djup överhuvudtaget. Jag är inte i kontakt med mig själv på ett djupare plan och det skrämmer mig.

Det är jobbigt bara. Samtidigt så är jag orolig för att just dessa argument om egentligen helt meningslösa saker som inte angår oss ska komma i vägen. Jag känner bara att det är så synd om jag ska såra henne. Att hon ska hata mig i slutet när jag yttrar det jag tycker är rätt. Båda i affekt. Men ändå känner jag mig skyldig. Det är en sådan fälla att gå i egentligen. Och jag borde inte ha tagit det. Men jag borde heller inte ha tagit en neutral position. Något som gör mig avstängd. Något som gör att jag inte har någon åsikt alls. Det är min värsta mardröm.

Jag är bara ledsen att jag gjorde dig ledsen. Jag är bara ledsen om jag triggar dig. Jag är bara ledsen för allt. Jag vet om att du har haft det svårt och det har jag med. Ibland krockar vi. Och jag ber om ursäkt för att det kan vara så ibland. Jag hoppas att du godtar den. Jag hoppas att det känns bättre i dig. Jag hoppas att du inte trycker undan dina känslor så de blir för mycket i dig. Jag hoppas att det känns bra i dig nästa gång du ser mig. För allt i slutändan är en ända stor självisk handling. Lämna mig inte för det. Jag vill inte vara själv.







Tisdag den 12 Maj 2020

Ramble.

I dig hittade jag hem. Jag visste redan från början att det var du och jag. När jag kollar på dig så känner jag mig familjär. Det känns som att jag känt dig från någon annanstans. Från något tidigare liv. Kanske var det du och jag då. Kanske var vi tillsammans och delade ett lyckligt liv ihop. Kanske var vi så fina ihop, Så oerhört kära att det bara var vi som spelade någon roll. Kanske var du så kär i mig att jag inte kunde matcha den kärleken tillbaka i ord. Inuti känner jag mitt. Så som jag känner det nu. Du, bara du. Jag tycker om dig så. Nästan älskar dig om jag hade kunnat uttrycka det högt. Jag håller på att bli kär i dig. Och det är bara jag som vet om det.






Söndag den 10 Maj 2020

Livet som en extrovert.

Livet som en extrovert är väldigt upp och ner. Du går hit för att ta dig ditt. Du går upp bara för att gå ner. Du samtalar med honom bara för i nästa sekund prata med henne. Du blir engagerad i din miljö med andra ord. På ett sätt som egentligen gör att du tappar kontakt med ditt inre. Eller rättare sagt att så kallat "fokusera" blir på något helt annat.

Livet som en extrovert är något jag levt nu senaste veckorna. Och det dränerar mig. Tar sönder mig. Plågar mig. Men ändå gör jag det. Varför? För att just nu finns det väldigt mycket att vinna. Hon är här som kan vara hon som stannar med mig hela livet ut. Det är väl det jag hoppas på egentligen.

För att vinna något måste du också förlora något. Något kärt. I mitt fall är det min inre frid som skapat obalans i mig själv nu. Allt till ett större syfte egentligen? Jag vill att det ska vara till ett större syfte iallafall. Att säga att jag behöver egentid, att det är ett behov som jag behöver för att må bra, att det är jag som ansvarar för det behovet och behöver uttrycka mig om det, när det är nog och när det behövs, är en helt annan femma. Ändå, så går jag hårt. Hårt in för att leka den extrovert jag inte orkar vara egentligen. Den person som är motsatsen till min rätta natur. Den person jag någonstans behöver vara tills lugnare perioder kommer in i bilden.

Se mig. Jag vet att du hör mig. Finn mig. För jag har hittat hem hos dig. Fyfan vad du gör mig glad.





 

2020

juni (1)
maj (3)
april (3)
mars (4)
januari (1)

2019

december (3)
november (1)
oktober (3)
september (1)
augusti (6)
juli (4)
juni (3)
maj (2)
april (2)
mars (3)
februari (3)
januari (3)

2018

december (6)
november (16)
oktober (10)
september (7)
augusti (9)