Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




Saba Gordon


från Göteborg


Dagbok

Dagbok - Juli 2020

« Tillbaka till dagböcker

Ibland känns det som att sitta i dödens väntrum. Särskilt nu när så mycket är på gång samtidigt.

Tisdag den 7 Juli 2020

Dödens väntrum

Skriver på en ny roman just nu. Eller ja, två romaner. Och en omfattande novellsamling.

Förläggaren vill att jag skriver färdigt uppföljaren till "Flickan som rann ut i sanden" innan jag skriver färdigt de andra. Ibland kan jag känna att man inte borde ställa såna krav på en författare, och det har jag sagt till honom. Säg att jag ska skriva klart den i TID enligt ett bindande AVTAL isåfall, men säg inte i vilken ordning JAG ska skriva MINA verk.

Problemet med mina två utgivna romaner är att de fullbordades till ett alldeles för högt pris. Det priset heter tid. Det tog en jävla tid att färdigställa dem. Inte att skriva dem - det gick på några månader - men sedan lade jag dagar och år på att ändra, ändra, ändra, ändra. Jag tyckte att jag förbättrade och förfinade, sporrad av alla idioter till självgoda författarkollegor "som jobbat med det här i 30 år och gett ut lika många böcker". Det tragiska är att när jag för någon dag sedan fick syn på första utkastet till "Fjortisjägaren" (min debutroman) kunde jag konstatera att mycket där var oerhört mycket mer levande och vibrerande än i den färdiga inlaga som till slut skickades till tryckeriet.

På det sättet är min förläggare schysst. Det petas aldrig i ord eller ens styckeindelningar. Korrläsning är korrläsning, redigering är redigering. osv. Resten sköter jag som egen upphovsperson.

Den här gången tänker jag INTE göra samma misstag. Jag måste sluta bete mig som att ALLT jag för tillfället skriver är mitt absolut livsverk, mitt opus magnum. Så är det inte, och även om det är så, är det inget jag kan påverka. Jag hoppas jag en dag blir ihågkommen för åtminstone något jag skrivit, men det är inte upp till mig att avgöra exakt vad.

Så vad skriver jag om?

I "Fjortisjägaren" var det ett manligt förövarporträtt. I "Flickan" skrev jag om olyckan i att växa upp under omständigheter som gör att offermentaliteten blir grunden för allt vidare identitetsskapande.

Den nya kortromanen präglas på samma sätt av sexuell utsatthet. Men också bredare "folkkära" teman som segregering och ensamkommande flyktingbarn (jag kan redan höra hur du som läser drar en djup suck, men det är faktiskt inte som du tror).

Den nya kortromanen tog form i tankarna mest som ett skämt, och tonen i den är fortfarande skämtsam. Som vanligt smyger det sig in gravallvarliga uppgörelsekapitel här och var. Jag kan bara inte hjälpa det.

Den här jävla kortromanen började jag alltså skriva ner mest som ett skämt, för några månader sedan. Huvuddelen av textmassan kom till under mer eller mindre intensiva skrivpass under en månads tid. Det var inget jag tog jätteseriöst på, inte i början iallafall. Sedan blev formen för berättelsen tydligare. Vissa kapitel är fortfarande oskrivna och består av stödord och inklistrade halvmeningar från anteckningsappen i min smartphone. Men det skriver man egentligen ut på en dag. Resten behöver friseras en aning, men det tar inte mer än några veckor till. Alltså: det är fortfarande första utkastet, men det får bli så. Jag tänker inte slösa ännu några år på en jävla kortroman.

Skriver mer senare. Fan vad skönt att få ventilera sina skrivtankar någonstans och dessutom få det läst.





 

2020

juli (1)