Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in






Dagbok

Dagbok - September 2021

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 26 September 2021

Är det meningsfullt att leva?

Han frågade igen: är det värt att leva?
Hon svarade: du vet att det är värt att leva. Ingenting kan vara mer meningsfullt.

Han frågade: är ångesten meningsfull?
Hon svarade: nej, men förstå att ångesten bara är ett hinder till ditt riktiga liv. Du skall inte undvika den. Den visar vägen till livet.

Vad skall jag minnas?
Dina anknytningar som gör det svårt: Skam över behov, prestation istället för kärlek, saknad utan gensvar. Ja, du kan dem. Förnekad närhet. Stänga av i separationen.

Finns det något sätt att ta hand om sin ångest?
Ja många. När du är ensam: Känn ångesten långsamt. Andas, stanna upp, och stoppa de tankar den för med sig, eller som för med sig ångest. Allt du gör normalt är att försöka gömma dig. Stanna upp. Välj bort tankarna ett tag, känn ångesten, och hur den kanske klingar av. Gråt. Den öppnar hål i din ångestväv.
Och sedan vila från ångesten ibland. Spring om du vill, känn efter lite medan du springer.
När du inte är ensam: sträck dig efter dina medmänniskor. På alla sätt du kan.

Och alltid, försök att styra ditt liv. Gör det på tio minuters sikt om du inte kan mer. Kom ihåg vad hon sade: tag din plats! Du blir annars själv elefanten i rummet.





Söndag den 26 September 2021

Han frågade

Han frågade ängeln: varför har jag ångest?
Hon svarade: Fråga inte varför du har ångest. Orsaken är inte fundamental, eller en följd av något. Ångest måste upplevas för att förstås.

Han frågade ängeln: skall jag undvika ångest?
Hon svarade: nej, men du kan sönderdela den i beståndsdelar.

Han sade då: men ångest är väl bara ångest?
Hon svarade milt: nej, ångest hos dig är en spärr för att inte släppa fram det du förvägrats. Ångest täcker över de känslor du inte fick känna.

Vilka? Vilka känslor? Han ropade ut i förtvivlan.
Hon svarade:
Äckel/avsmak.
Avsky/förakt.
Förvåning/överraskad.
Glädje/kärlek.
Ilska.
Ledsen/sorg.
Nyfikenhet/intresse.
Rädsla/oro.

Ja alla dessa känslor bär du inom dig. Allt du behöver göra är att känna dem.

Han sade: Men jag kan inte. Jag kan inte.
Hon svarade: du kan. Du kan ju känna kärlek, eller hur? Men du är rädd för dess motsats: att förlora den. Du längtar så efter kärlek att du inte vågar förlora den. Och du har lärt dig att vara ensam, istället för att förlora den. Och om du förlorar den, om du vågat det, så vågar du inte förlora den helt. Du håller fast vid den, med ditt allt. Du är rädd, min vän. Du är rädd för de känslor som en gång belagts med skam. För dina behov som belagts med skam (du minns väl).

Hur kan jag...?
Hon log och svarade: du kan gråta. Det gör ont. Du är rädd för gråten. Men du kan gråta till något annat. Du kan möta ångesten, inte alltid undvika den, och sedan, när den lugnat sig, se på något som får dig att gråta. (Du vet vad som får dig att gråta.) Var inte rädd. Det finns något annat på andra sidan floden.

Han frågade: vad är gråt?
Gråten är en hemlig gång genom ditt lock av ångest.

Hur var det nu med anknytningen?
Skam över behov, prestation istället för kärlek, saknad utan svar. Ja, du kan dem. Förnekad närhet. Stänga av i separationen.

Han frågade igen: är det värt att leva?
Hon svarade: du vet att det är värt att leva. Ingenting kan vara mer meningsfullt.

Han frågade: är ångesten meningsfull?
Hon svarade: nej, men förstå att ångesten bara är ett hinder till ditt riktiga liv. Du skall inte undvika den. Den visar vägen till livet.





Jag fyller på.

Onsdag den 15 September 2021

Funderingar

Han frågade:
dessa bilder som jag får, hur skall jag hantera dem?
Hon svarade:
de är en iscensättning från din fantasi, där du gör dig själv liten, och bortvald. Det hänger också ihop med att du för första gången kände dig lycklig i sex med din stora kärlek, men så drogs denna drog undan. Och du kom att förknippa allt med ångest, bortvaldhet, ångest, separation.

Han frågade:
Men hon svarade alltid: det var ju inte meningen. Du kallar ju mig elak! Och jag försökte säga att jag förstod det. Men att hon gjorde mig ledsen ändå, genom att glömma bort mig.
Hon svarade: åh, ja, hon tog inte ansvar för er relation, hon ingick inte i den. Hon satte upp massor med skyltar: gör det, men inte det, och stopp här och inte där, men nu är det ok... Och du navigerade i detta i jakt på kärlek.

Hon svarade också:
Du idealiserade henne, och gör man det så sätter man sig själv lägre. Och det passade ju henne bra att sitta där uppe, skyddad. Ni möttes ju aldrig.

Han berättade:
Jag har pratat med alla. Allt.
Hon svarade: äntligen öppnar du upp, reaching out, som barnet gör när det behöver hjälp. Jag är så glad för din skull.

Han berättade om sin självbild.
Hon svarade inte med att ändra självbilden, utan att säga: din självbild gör dig till elefanten i rummet. Alla vill att du skall ta plats. Ta nu platsen. Du gör människor illa annars.






Tisdag den 7 September 2021

Nedtryckt

Hon sov varje kväll med sin dotter.
Efter en dag med närhet möttes jag plötsligt i dörren av ett tydligt avstånd.
Jag kände mig ofta som en möbel hos henne. Jag fick gärna vara där, men passivt, inte aktivt.
Hennes dotter tjatar "mamma" hela tiden, och då säger hon först nej, och då gnäller dottern "mamma!" lite högre: hon reser sig direkt och frågar "Vad är det hjärtat?" 20 gånger på en timme! Den tiden tillsammans alltså. Ingen höjdare.
-Kom hit om du vill, det spelar ingen roll. -Vill du att jag kommer? -Ja varför skulle jag annars säga så. - Tja, för att det inte spelar någon roll.
Hela tiden känslan av parallella liv.
Irritationen när jag kände mig svag.
- Bara tyck om mig lite! - Då måste du berätta vad tycka om dig betyder för dig?
Och med hjärtklappningen: jag var tvungen att stanna av obehag: hon gick vidare med sin dotter. Förnedrad. Hon rörde mig inte på hela kvällen.
Och alla de gånger jag hjälpte henne. När hon mådde bra var det som bortblåst.
Nej jag tycker inte om att svara på jag älskar dig. Det känns falskt. Jag vill säga det när jag själv tycker. (Men det hände väldigt sällan: första halvåret efter att jag sagt det hände det inte alls. Som jag väntade!)
Och, ytterligare en hjärtklappning. Jag föreslog på skämt att jag skulle träna för att på så sätt hamna på sjukhus och få hjälp. Bra idé, sa hon. Gör det! Då blev jag verkligen förvånad.
Eller när jag blev så glad av ett meddelande som äntligen var expressivt: att hon längtade efter mig. Nej, då var det hennes dotter som fått låna telefonen och skojade med mig.
Eller att hennes dotter fick låna telefonen och skriva till mig ibland, lite mer, i den tråd där jag skrivit mycket personliga saker. Inte pinsamma, men personliga.
Och när hon är ute och går: personer måste flytta på sig, tränga ihop sig längs kanten, och tittar argt efter henne. Hon makar sig inte.
Eller när vi handlade en fredag: hennes dotter med kompis sprang runt i affären och drog varandra i matkorgen (den större med hjul). Trots corona och avstånd. Och efteråt tillsägelse till mig att inte lämna korgen utan att sprita den.





Söndag den 5 September 2021

Det är en process (förändring är en process?)

Det kan vara bra att hålla sig i något när det blåser, så man känner sig trygg. Mindre otrygg kanske jag skall säga, eftersom jag ändå känner mig mer otrygg än trygg. Eller finns det verkligen en skala för betydelsen av trygg? Nej, kanske inte.
För mig är det denna tanke: efter vad hon har berättat om sig själv och sina tidigare förhållanden, gissar jag och tror jag att jag är den första som på allvar utmanat hennes rädsla för eller oförmåga till närhet och intimitet (känslomässig, menas då).
Hon är inte den första dock som utmanar min rädsla för ensamhet och separation. Det är en annan del av sanningen. Skillnaden är att jag tror att jag har rätt på båda delar, men hon känner inte sin egen del.
Det är gissningar förstås, men detta är en förklaring jag tror på och kan hålla mig i just nu.

Som vi nu har glidit isär, och det fruktansvärda nu är ett faktum (och när jag stirrar ner i avgrunden känner jag svindel, ångest, feber,... och sådant) har utkristalliserats några råd efter vad jag har läst, känt, tänkt och samtalat - allt för att hantera den separationsångest och -stress som just nu virvlar runt i mig:
Ha ingen kontakt, och påminns inte om henne på sociala medier. Ta bort, eller dölj.
Håll avstånd! Det är för övrigt det enda sättet att få kontakt, om det nu skulle vara önskvärt. Att vara efterhängsen fungerar aldrig.
Gör aktiva val i ditt liv, gå framåt, styr, utför: det gynnar dig och din egen känsla av kontroll och styrka.

Det var en sammanfattning. Inga dikter kan skrivas i detta tillstånd, men att åtminstone torrt kunna beskriva nuläget är en framgång.





 

2021

oktober (1)
september (5)