Subkutan_73

Dagbok

Dagbok - Oktober 2021

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 10 Oktober 2021

Den kulturella flickan

Minns en gång när jag gick på gymnasiet. Det fanns en tjej där som det sas var duktig att sjunga och spela gitarr. Jag gjorde också det och nämnde för några bekanta att jag skulle tycka det vore intressant att spela med henne. Jag kände inte henne personligen. Och har aldrig nånsin pratat med henne då eller nu. Jag fick höra att hon fått reda på detta och hånat mig för att jag var en loser som säkert höll på att knarka eller så. Min nyfikenhet fick sina törnar i min ungdom. Jag fick tidigt ett slags rykte att jag var en slags missbrukare eller idiot. Många av dom som jag kallade mina vänner såg egentligen ner på mig. Jag drömde dock om nåt större antagligen. Allt det där skulle tas ifrån mig och jag blev mer och mer frustrerad av allting. Jag hade rökt hasch en gång tror jag (och på denna tiden var det lika med att bli utstött). En idag kan jag känna det jag kände som ung, att vara helt utanför. Idag omfamnar jag det mer. Jag trivs bäst ensam och går väl i min egen skit hemma. Jag har haft svåra psykiska problem genom livet, skrämt både anhöriga och vänner. Jag var väldigt osjälvständig och jag tror det kan bottna i att jag behövde andras åsikter vad jag skulle göra, vad det än var. Hemma var det trasligt med min mammas dåliga mående samt hennes rädsla att bli ensam med olika saker. Vad skulle hända om bilen gick sönder osv. Katastrofkänslor. Eftersom hon hade dessa blev det att hon hade trassliga förhållanden som var av och på. Jag var dock den enda i min syskonskara som totalt gjorde uppror mot detta. Började leva som nån slags punkare när jag var ung. Jag ville ställa till saker så jävla mycket jag bara kunde på olika sätt minns jag.

När tiden har gått har jag insett att jag får problem med människor på arbeten och även privat. Jag är väldigt konflikträdd, på grund av att jag säkert var så dömd när jag var yngre. Jag bränner lätt ut mig. Jag drack nog och knarkade en del förut, men inte längre. Jag har blivit nykterist. Jag aldrig varit någon missbrukare heller. Jag har det inte i mig. Jag drog mig liksom undan från sådant. Andra jag kände gick det sämre för. Jag tycker inte längre synd om mig som jag gjorde i många år. Jag tog mig upp ur mina problem. Numera är det så vanligt förekommande att man kan få må dåligt, men det var totalt tabu på 80- och 90-talet. Det kanske var bättre på slutet av 90- talet, jag minns inte. Hela mitt liv har jag inte trott på att jag ska komma rätt. Det har jag inte gjort inom mig heller. Alla runt om mig är så nöjda och vissa tar också gärna åt sig äran att jag kommit rätt. Det är bara min förtjänst. Och varför är det rätt egentligen? Vad är rätt? Att hålla sina fantasier eller tabu helt i från sig?, eller sina drömmar? När jag kom i arbete känns det så jävla ytligt att jag ibland längtar tillbaka till den tillvaro när jag knappt hade råd med mat.

Jag hade en flickvän för ett tag sen. När jag träffade henne tränade jag mycket och hade gått ner en del i vikt. Jag var ganska stolt över mig själv. Jag förordade mycket för henne hur bra jag mådde av min träning. Jag sa även att jag var glad att jag börjat jobba. Hon var den typen jag varit på något vis. En person som tidigt hade flyttat från Sverige för att liksom fly. Hon verkade verkligen arg på sina föräldrar. I alla fall var det som hon började håna mina sundare livsval. Hon tyckte liksom att hon förlorade mig när jag arbeta så mycket. Hon sa att hon aldrig skulle gå på ett gym. Hon hade alltid kommentarer att hennes bästa vän var så bra. (Han hade gått bort). Tillslut tryckte hon bort mina samtal, trots att jag inte alls ringde speciellt ofta. Det finns en massa detaljer som jag kanske inte tar upp nu. Det är så att det är skambelagt lite grann. Hon klagade över att jag inte kunde ta hand om mig själv, vad det nu innebär exakt. Hon har kanske rätt i vissa fall. Det är väl i sin ordning att jag ska höra sånt kändes det som. Jag var tydligen och narcissist och jag jobbade med äldre bara för att dominera dom, enligt henne. Jag vet inte varför jag är som jag är och det är svårt att göra nånting åt det. Av dom jag träffat blir det bra till en början, sen upptäcks mina svagheter och det ska strös salt i såren hela jävla tiden. Jag blir deprimerad och börjar söka runt efter tröst. Jag onanerar och försöker förlusta mig på olika sätt för att bara må sämre. Det är så det brukar vara, jag känner igen mönstren. Trots att hon försvann ur bilden har hon skapat sår. Det är så hela mitt jävla liv varit. Jag är rätt nöjd annars trots allt, men det är jobbigt att gå upp på morgonen, det känns dom att jag ska gå sönder ibland. Om du möter mig skulle du tro att jag var precis som alla andra. Jag kommer inte att orka med någon ny relation på väldigt länge, ändå söker jag hela tiden. Söker efter sex och sådant. Jag misslyckas ofta, nästan hela tiden. Jag lever nu själv, har ingen familj eller barn. Jag har kontrollerad ekonomi och så. Men ingen direkt lycka, för vad är det. Jag har nåt slags välbefinnande dock. Det kanske hade varit kul att skriva musik med den där tjejen, vi kanske hade skrivit en låt tillsammans som kommit med i melodifestivalen. Och blivit töntstämplade. Jag är glad för att jag hade mitt punkband senare som gav sitt fuck off till allt. Men jag är evigt tacksam att jag finns kvar. Man tror ofta att folk som är lite kulturella är så bra för en som mig. Men de är hemska en del av dom. Dom är självupptagna många gånger. Det kanske du anser om mig när du läst det här. Men komihåg att det är min dagbok. Kram

Fredag den 8 Oktober 2021

Gaslighting

Har någon av er här på poeter varit utsatt för detta? Och det av en person som möjligen det är är synd om också. Säkert med någon personlighetsstörning. Men en person som gärna vill kasta diagnoser på andra som skydd för sina egna brister. En person som helt plötsligt vänder i humör och trycker bort ens samtal. Först gör den en beroende känslomässigt, vill planera för en eventuell framtid. Ställer in planerade träffar - trots att man fått offra tid från jobb och annat man planerat in. En person som blir arg när man svarar med samma mynt och då vänder situationen mot dig. När man tillslut tar avstånd känner man en så stor tomhet samt energiförlust att man inte orkar nånting, man blir förbannad på saker på sitt jobb och kanske måste sjukskriva sig för utmattning. Det är just idag när jag fick sova ut jag orkar skriva av mig om detta. Jag tycker inte jag har agerat fel alls. Jag har varit helt öppen mot personen och inte ljugit om nånting. Ändå är det så jag känner. Jag har har mina skamligheter och sådant, men inte ens det ville jag dölja. Jag behöver nu kommentarer från er här vad ni tror om detta? Personen kunde vara väldigt sympatiskt och lätt att tycka om ibland. Men det kändes som en del problem hade tungt denne. Saker som att inte passa in. Att tidigt fly landet och söka lyckan utomlands, för att komma tillbaka och sedan flytta några åt till. Inte får de "rätta" anledningarna för att se världen osv, utan enbart att fly. Personen beskriv att när denne var liten hade denne kontaktat Hare Krishna och viljat bli medlem. Jag tror att det naturligtvis finns saker i ryggsäcken hos Personen. Ätstörningar var ett annat problem. Engång så personen att man skulle ha någon partner i en kriminellt gäng, så folk riktigt kunde känna sig hotade. Jag tolkade det på olika sätt, som ett utanförskap och en ilska mot hur vanligt folk är. Jag kan förstå det, även om det var ganska naivt uttryckt. Personen var väldigt konspiratorisk och och väldigt kritiskt till det mesta. Kanske för att det är lätt att ta tills sig sådant. Det ger snabba svar på komplicerade frågor. Det verkade vara problem med föräldrar och sånt minns när jag träffade henne första gången, ville personen, när och gått av sitt tåg, att jag skulle vara en bit framför henne och ha ryggen vänd åt det håll hon kom ifrån, så hon skulle komma bakifrån. När hon var precis bakom hälsade vi först. Jag har säkert en förmåga att vara magnet för att träffa dessa typer av människor. Det är säkert nånting jag fått och får leva med. Jag har mina problem. Jag tror att jag inte tycker det vanliga är för intressant. Jag nöjer mig med att säga mer just nu. Men jag anser att detta är ett bra forum att ta upp det i. Jag vet att många här är tänkande människor och förstår säkert hur plågsamt sådant här är.

2021

oktober (2)