Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

5. Tro och andlighet

 

I Afrika är religion och andlighet närvarande i människors liv på ett helt annat sätt än här. På olika sätt. Kristendom, traditionell religion, islam. I Togo var kristendomen ganska utbredd. Enligt officiella siffror var drygt 30 procent kristna och ca 10 procent muslimer. Därtill kommer den traditionella religionen. Men siffrorna överlappar varandra. Traditionella andliga föreställningar är mycket vanligt också bland dem som kallade sig för kristna. Och det var säkert samma sak med muslimerna, som inte var så många i den del av landet där jag var.

Det fanns en liten katolsk kyrka i ”min” by. I grannbyn var kyrkan däremot protestantisk. Det fanns inga motsättningar mellan kyrkorna, och vilken kyrka man hade berodde på vilka missionärer som varit flitigast. Byn jag bodde i var liten, och kyrkan var följaktligen också liten. Den syns på den översta bilden. Lägg märke till den lilla klockstapeln till vänster, som en av pojkarna står och ringer i. Vi i svenskgruppen besökte gudstjänster där flera gånger. Jag tror att vi under vår tid där gick i kyrkan mycket oftare än vi gör hemma. Men så var också kyrksamheten mycket högre bland byborna än vad den är bland svenskar i gemen. Inför högmässan på söndagarna brukade kyrkokören, som mest bestod av ungdomar, gå genom byn och bokstavligen trumma ihop folk till kyrkan. Man hade små trummor och en sorts maracas man slog med samtidigt som man sjöng. Och hela tiden anslöt sig fler och fler till processionen. Det syns på den mittersta bilden.

Den största skillnaden mellan en svensk och en afrikansk gudstjänst tyckte jag var att det var mycket mera sång och musik där. Kören sjöng, alla sjöng. Och vilken stämning, vilken härlig rytm! Till och med dans förekom. En annan skillnad var nämligen att man fick gå fram till altaret och lämna kollekten. Eller dansa. Kören sjöng och spelade under tiden, och många smådansade fram i gången. Och man gick fram i ordning efter vilken veckodag man var född på! I den folkgrupp som bodde i byn, Ewe, gavs man nämligen namn efter vilken veckodag man föddes, därför hade alla reda på det. Det var som en tävlan om vilken grupp som skulle lägga mest kollekt, för när kollekten var klar räknades pengarna på en gång, och så meddelade prästen vilken veckodag som hade vunnit. Då blev det jubel bland vinnarna! Så man satt inte tyst och stilla i kyrkan, som här.

På påskdagen, som inföll under vistelsen, var hela gruppen bjuden på middag hos snickarläraren som bodde i en grannby, och efter det gick vi till kyrkan och deltog i påskmässan. Det blev direkt fullpackat där, ja alla fick inte plats, så folk satt till och med utanför, på kyrktrappan. En så fullsatt kyrka i Sverige är väl knappast möjligt att tänka sig. Den understa bilden är tagen i den kyrkan. De i mittgången är på väg att lämna kollekt, och kvinnan i mitten är smådansande på väg tillbaka till sin plats.

Men, som sagt, den inhemska, eller traditionella religionen, genomsyrade fortfarande mångas tillvaro. Där spelar tillbedjande av förfädernas andar en stor roll. En vanlig sed var att om man fick en dryck av något slag skulle man hälla ut lite på marken, för att offra till förfäderna. Förfädernas kroppar finns ju i marken. Det där var en mycket användbar sed tyckte jag, om man blev bjuden på den vämjeliga, knapp drickbara hembrända spriten, så kallat African gin, vilket hände då och då. Då var jag mycket artig mot förfäderna och hällde ut det mesta. Detta så kallade drickoffer, libation som det kallas, förekom också i mera rituella sammanhang, då bychefen eller byäldsten hällde ut palmvin på marken i en ceremoni. En gång var vi också med om att en bagge offrades, och det var för vår skull dessutom! Det var i samband med att vi skulle resa hem, och det var en offentlig avtackning av oss. Vi satt uppradade på stolar, tal hölls, drickoffer förrättades, och så ledde man fram en stor bagge, lyfte upp den i luften, sade några ord – och tog fram en stor kniv och skar halsen av den! Läskigt, men det var bara att sitta still på sin stol och försöka hålla god min. Baggen serverades sedan på den stora avslutningsmiddagen på kvällen.

Som en naturlig konsekvens av denna förfädersdyrkan var begravningar stora händelser. Dessutom kunde man ha festligheter på årsdagen av en anhörigs död. Och begravningsfesterna brukade pågå i tre dagar, med musik, sång och dans. En gång var det begravningsfest i en by några kilometer bort, och då hörde man trummorna eka i natten ända till gryningen. Och en gång var vi själva med på begravningsfestligheter i en annan by. Där hade man slagit ihop dels några begravningar, dels firandet av årsdagen av ett dödsfall, och det gällde en välbesutten man som varit född i byn men som hade varit bosatt i huvudstaden. Då kom det resande därifrån mängder av anhöriga och vänner till den avlidne, som tillhörde det övre samhällsskiktet, vilket märktes på klädsel, smycken osv. Och dessutom på huset vi blev bjudna på middag i. Ett stort stenhus med ett ”riktigt” badrum i, vilket kändes som en otrolig lyx, för vid det laget hade man vant sig vid livet i byn.
Men det var inte bara den middagen, utan det var en stor procession genom byn, med prästen i spetsen, bärande ett stort krucifix, som slutade på en plats där man uppfört ett stort flätat tak uppspänt på pålar, som skydd mot solen. Där höll prästen ett tal om de döda, och där serverades det senare också mat.

Den förklaring vi fick till varför man hade fester när någon hade dött, var att man inte firade att någon hade dött, utan man firade det liv den döde hade levat. En ganska tankeväckande förklaring tycker jag. Man vände alltså på det och firade livet istället för döden. Och så hör det ju till saken att det var självklart för dem att de döda levde vidare och vakade över de levande. Dessutom var ju spädbarnsdödligheten hög och medellivslängden låg, så både själva döden och de döda var närvarande i människors sinnen på ett helt annat sätt än här, där vi ju helst vill gömma och glömma döden.




Övriga genrer av Susanne Ljung Adriansson VIP
Läst 888 gånger
Publicerad 2007-04-06 09:15

* Spara bokmärke
* Kommentera text
* Privat textkritik
* Skriv ut
* Spara som PDF


Bookmark and Share


Krissie
Jag blir så nyfiken. Vart i Afrika bodde du?
2007-04-06





  < Nästa text
< Föregående