Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

4. Mat - ett komplicerat kapitel

 

Av de bekvämligheter man var van med hemifrån tyckte vi ganska allmänt att TV var det man minst saknade (jag saknade det inte alls) och tvättmaskin var det man mest saknade. I början av vår vistelse, i slutet av torrperioden, var det så ont om vatten i den stora vattencistern som fanns på skolan, att vi gick iväg till en bäck med ett litet vattenfall någon kilometer bort. Där kunde man både tvätta sig själv och kläder. Man hade tvättvålar till klädtvätten, och så fick man stå och gnugga. Några tvättlinor fanns inte, utan man bredde ut tvätten på marken för att torka. Senare kom regnperioden och då fanns det vatten i cisternen. Det var förstås bekvämare, man satte sig framför den och vred på en kran. Men jag tyckte det var besvärligt att få kläderna rena bara genom att gnugga, så jag skickade efter en liten borste hemifrån. Lite lättare blev det, men det var fortfarande inte så lätt att få bort all smuts.

Men det fanns en sak som var svårare, mycket svårare att avstå från, och som man då och då greps av längtan efter, och det var mat! Ja, det är klart att vi åt mat, vi behövde inte svälta, men jag menar "vanlig" mat, mat man var van vid hemifrån!

Vårt vardagliga kosthåll bestod av sådant som fanns tillgängligt i trakten, och som alla åt. Rotfrukter som jams, maniok, taro. Ris. Fu-fu och pâte. Fu-fu är ett sorts mos på jams, maniok eller taro som stöts i stora "mortlar" (Se bild i min utställning.) Pâte (franskt ord för deg) är kokta klumpar av majsmjöl och vatten. Fast fu-fu och pâte gjorde vi aldrig själva, däremot blev vi bjudna på det ibland. Någon gång kunde det hända att man fick tag på ett paket spaghetti, en begärlig vara för oss, så det brukade vi blanda upp riset med. Till detta åt vi oftast någon stark sås, baserad på konserverade tomater och starkt kryddad med "piment", rödpeppar. Tomatkonserver och sardinkonserver var i stort sätt den enda "färdigmat" som stod till buds, och det användes ofta av byborna själva också. I bland kom det en fiskbil från stan till grannbyn, den hade ett kylutrymme och fisken var färsk, så då passade man på att handla. Och förstås, tillaga fisken på en gång, för den höll sig naturligtvis inte länge i hettan. Annars åt man oftast torkad fisk, naturligt nog, och den var oftast liten, och smakade om jag ska vara ärlig inte gott alls.

Vi i gruppen var uppdelade i matgrupper om tre och tre, och hade varsin matvecka, då man skulle laga frukost, samt dagens huvudmål som åts mitt på dagen, till alla i gruppen. Och vi var fjorton stycken, så det var ett litet företag varje gång. För det första att få tag på råvaror. I grannbyn, som var lite större, var det marknad två gånger i veckan. Dit gick man och provianterade. Ofta fick någon elev på skolan följa med oss, som rådgivare och tolk. Det var ju inte lätt att känna till alla råvaror och hur man tillagade dem. I början var det en tjej från skolan som lagade maten åt oss, och som skulle sätta oss in i matlagningen så man skulle klara av den själv. Vi hade ett "kokhus" med en s k trestensspis, där maten tillagades. Hur det kunde gå till syns på bilden. Med tiden blev vi att tröttare på att äta samma sås jämt som vi hade lärt oss i början, så man försökte variera så gott det gick. Jag lärde mig av en annan elev att man kunde fritera jamsen. Det blev en av våra älsklingsrätter, eftersom den påminde om pommes frites. Jams påminner något om potatis, men är mera stärkelserikt, alltså torrare, så det blev inte lika gott som riktig pommes frites. De friterade bitarna doppades i stark tomatsås. Starkt kryddad mat blev man van vid! En annan favorit var bönor och "gali", torkade gryn av maniok, som kokades och serverades med "köttsås", en tunn sås, som en sky bara, men den var god och smakrik när vi blev bjudna på den, och jag försökte efterapa den, tyvärr med ganska klent resultat. Man skulle ha riktig köttsaft i den, men det hade inte vi, utan fick ta buljongtärning i stället.

Till frukosten skulle man koka upp vatten till te som gjordes på en sorts ört som kallades "citronell", det var som ett sorts gräs, som man stoppade i vattnet och lät det stå och dra. Det var svag citronsmak på det och det var ganska gott. Till det åt vi bröd (det var egentligen inte något som man traditionellt äter särskilt mycket av i landet - det var de franska kolonisatörerna som införde vitt bröd). Det brukade komma upp en brödbil från stan upp till skolan, och vi provianterade tacksamt. Problemet var att brödet förstås möglade snabbt, så ibland var vi utan bröd. I brist på smör eller margarin, för det fanns inte, bredde vi banan eller avocado på brödet. Och så hade vi ofta sardiner och rödlök på också.

 Till en av rasterna i skolan brukade det komma upp en kvinna och sälja en sorts friterade bullar, som vi alltid köpte, de påminde lite om munkar. Till det drack en del av oss kaffe. Kaffe odlas mycket i Togo, och det fanns kaffebuskar strax utanför byn (de hade vackra vita blommor och en härlig doft när de blommade i februari). Men folk i allmänheten drack inte kaffe. Det ansågs inte riktigt nyttigt. "Ca agite le cerveau" sa man. "Det retar hjärnan". Och det är ju sant, det stämmer på koffeinet. Men som de svenskar vi var så fanns det förstås de som måste ha kaffe. Och det fanns i alla fall en sorts inhemskt kaffe, som kaffedrickarna köpte och tillagade. Jag drack det själv ibland, som omväxling, men jag är ingen kaffefantast, så jag klarade mig utan också. Och det smakade inte särskilt gott och helt annorlunda än "svenskt" kaffe.

Det fanns också en sorts efterrrätt - friterade bananer med socker - som vi lärde oss göra när sockersuget satte in ibland. Men det var ganska bökigt och tog lång tid. Som tur var fanns det också ett sort hemgjort godis som brukade säljas i byn ibland. Det var en sorts kola som gjordes på jordnötsolja och socker som hettades upp, snabbt kavlades ut och skars i bitar. Det uppskattades av alla i gruppen, men jag var avgjort den största konsumenten av det.

Meningen med kursen var ju att vi skulle leva på samma sätt som de infödda i byn, och det försökte vi också, så gott det gick. Till exempel äta samma mat som de. Men mat är inte bara näring. Man har också ett känslomässigt förhållande till mat, det fick vi erfara. Med tiden blev längtan efter maten hemifrån allt starkare. Själv var jag för mycket av läckergom för att klara av att inte falla för frestelsen att äta "jovomat" när chansen gavs. (Jovo = vit människa på ewe-språket.) Det varierade mellan gruppmedlemmarna hur mycket man klarade av bristen på jovomat. En del var mer ståndaktiga än andra. Vi andra, "läckergommarna" (eller turistjävlarna, som vi blev kallade av vår "puritanske" lärare) brukade vid lördagarnas stadsbesök gå till den så kallade jovorestaurangen (det var alltid bara vita gäster där) och synda med pepparstek och pommes frites. Det fanns också ett ställe "Fanmilk" där man kunde äta glass och yoghurt. Men dit gick alla - även afrikanerna själva, så dit var det "tillåtet" att gå. Jag upptäckte också efter ett tag att det fanns en speceriaffär med importerade, och med afrikanska mått mätt svindyra, läckerheter, såsom chokladkakor och sylt, som jag passade på att köpa. Chokladen njöt jag förstås på stället och sylten tog jag hem, och när det var "bulldags" delade jag bullen och bredde sylt på halvorna. Vår lärare fnös när han såg burken.

Man kunde få anfall av matlängtan ibland. Det var lite olika vad man hade noja efter. Själv höll jag på att längta ihjäl mig efter rågbröd med leverpastej på. Och inlagd gurka! Det hände att vi läckergommar satt utanför vårat hus och eggade varandra med allt vällustigare prat om mat.  "- Tänk dig en nygräddad pizza! - Åh, gud om man hade en sådan här nu! - Chips! - Grillad korv med räkmajonnäs och pommes! - Nej, sluta, jag står inte ut!" Och så vidare. En gång kom vår lärare förbi och hörde vårt prat. "Jaså, matporren har börjat" sa han spydigt. Hans inställning var att de som åt något annat än de infödda brukade äta var turistjävlar. Men jag kan inte säga att jag påverkades av det och hade dåligt samvete för mina matsynder. Det var ju ändå inte så ofta vi åt "förbjuden frukt". Till vardags åt vi ju samma mat som alla andra. Och det fanns ju också sådant som var gott bland den maten. Förutom det jag redan har skrivit om fanns det också pinfärsk ananas att avnjuta när det fanns säsong för det. Men det vi åt mest av allt var bananer. Vi hade hela stockar i vårt förråd. Fanns det inget annat att äta så fanns det i alla fall bananer. Sanningen att säga så blev jag så trött på bananer att det dröjde flera månader innan jag åt det igen efter att jag kommit hem till Sverige.

Och vi var nog inte sådana turistjävlar ändå, när allt kom omkring, för vid ett par tillfällen fick vi besök av andra svenskar. Första gången var det en grupp ungdomar som reste i två folkvagnsbussar som de rest genom hela Europa och Sahara i, och skulle vidare med. De stannade ett par dagar hos oss, och blev mäkta imponerade när de såg att vi åt jams och sådant, och att och att vi tillagade det själva, under samma enkla förhållanden som de infödda. Själva hade de konserver och frystorkat med sig, och lagade mat på spritkök.  Andra gången det kom svenskar var det två medelålders välbärgade affärsmän som kom i en tjusig campingbuss med målade svenska flaggor på, och Sverige skrivet på olika språk. De hade lämnat fru, barn, villa och eget företag hemma för att bege sig ut på långresa i sin specialdesignade buss. Det var spännande att höra dem berätta om sina storstilade planer på en jordenrunt-resa - Afrika var första anhalten. Och när de åkte lämnade de en liten avskedsgåva - ett paket snabbmakaroner! Om de åtminstone hade gett det åt en av oss, men den som fick ta emot det var vår lärare. Jag hörde att han inte ens hade sagt tack, och det förstår jag. De hade lika gärna kunnat spotta på honom, en så stor förolämpning innebar det att ge "turistmat" åt just honom, som föraktade sådan mat. Men vi andra kastade oss förstås glatt över makaronerna och kokade dem, det var enda gången vi kunde äta pasta "rent" alltså outblandat med ris.

Så allt sammantaget kan man säga att vi var ganska "duktiga" ändå, och försökte åtminstone att i mesta mån äta samma mat som byinvånarna. Dessutom var det där med matlängtan inte något specifikt för oss svenskar, utan precis samma sak hände de två elever på skolan, som var en sorts utbytesstudenter hos oss i Sverige på höstterminen innan vi reste ner. De hade svårt att vänja sig vid maten. För att få ner falukorven måste de hälla massor med rödpeppar på den, och jag glömmer aldrig deras miner när de smakade ansjovis första gången! De blev försedda med ris och sardiner av vår lärare, rödpeppar hade de tagit med sig hemifrån, och på kvällarna lagade de ibland ris och stark sås åt sig själva i det lilla pentryt på elevhemmet. Så visst är det så att det är ett universellt fenomen det där med vana vid en viss sorts mat, och att det kan vara svårt att vänja sig vid annorlunda mat. Kort sagt - mat är mer än näring för kroppen. Vi har - låt vara i varierande grad - ett känslomässigt förhållande till mat.




Övriga genrer av Susanne Ljung Adriansson VIP
Läst 389 gånger
Publicerad 2007-04-12 14:35

* Spara bokmärke
* Kommentera text
* Privat textkritik
* Skriv ut
* Spara som PDF


Bookmark and Share






  < Nästa text
< Föregående