Demokratiseringens vindar, som har svept över Afrika,  kom i början av 1990-talet till Togo också. Den politiska utvecklingen blev turbulent, med många turer. Men Eyadéma lyckades med diverse manövrar klamra sig fast vid makten tills han avled 2005. Även efter hans död har turbulsensen fortsatt och den politiska instabiliteten ökat, men landet har i alla fall undgått inbördeskrig, till skillnad från flera grannländer i Västafrika.

Men på den tiden jag var där härskade Eyadéma med oinskränkt makt. Han hade skapat en personkult omkring sig själv, som förstärktes i och med att han överlevde en flygkrasch 1974. Flera andra ombord på planet omkom, men han överlevde. Efter det måste han ha känt sig utvald av Gud och drabbad av hybris. Han lät nämligen uppföra ett jättemonument över sig själv vid olycksplatsen, som låg strax utanför hans hemstad i norra Togo, Kara. Vi besökte det på en resa vi gjorde genom landet. En jättestaty av honom själv som pekade mot marken. Det var där planet kraschade. Och inte nog med det. Alldeles bredvid låg en låg, rund byggnad utan tak. Mot inträde fick man gå in, och vad fick man se där, jo flygplansvraket minsann! Precis som det såg ut efter kraschen. Vi defilerade runt det, hela tiden iakttagna av vakter. Vi blev strängt tillsagda att det var absolut förbjudet att ta några fotografier. Varför fattade vi inte. Speciellt inte som om det så sent som året innan hade varit fullt tillåtet att fotografera där, enligt vad vi hade hört. En av killarna i gruppen beslöt sig för att trotsa förbudet och lyckades hastigt slänga iväg ett par skott. Men vakterna hade fattat misstankar, antagligen hade de hört knäppandet. De närmade sig hotfullt och krävde att få kameran för att slita ur filmen. Killen, med stöd av oss andra, protesterade, och påstod bestämt att han inte alls hade tagit några kort, och han vägrade lämna ifrån sig kameran. Det blev lite hotfullt ett tag, men till slut gav vakterna med sig, och lät honom behålla kameran med filmen i. Och det blev ett par bilder av det, där vraket syns.

Men det var inte slut med Eyadémas storhetsvansinne där. Han hade dessutom beslutat att i varje stad och by över hela Togo skulle det varje år hållas en minnesceremoni den 13 januari, datumet för kraschen. Och inte nog med att datumet högtidlighölls, själva minuten för nedslaget höll man också reda på! Klockan 15.34 skulle en krans nedläggas på en speciell plats. Det var den enda gången under hela vistelsen jag var med om att man var noga med enspeciell tid. Den dagen var förstås en nationell helgdag. I min by tågade skolbarnen ner till minnesplatsen, tillsammans med dignitärerna och en hel del byinvånare. Väl där sjöng skolbarnen hyllningssånger till presidenten, kvinnor dansade och sjöng, slagord ropades och tal hölls. Vi fick veta att i talet som hölls i byn hade de bybor som inte slöt upp i firandet kritiserats i skarpa ordalag. Officiellt skulle alla hylla diktatorn. Men under ytan jäste den opposition som skulle slå ut några år senare. Eyadéma själv sade om den att det var folk från grannlandet Ghana som kom in i landet och uppviglade folk. Att det fanns människor i hans land som av egen kraft kunde sätta sig upp mot honom kunde eller ville han inte tänka sig.

Envåldshärskarens nyckfullhet visade sig nästa dag, då fick vi veta att han hade meddelat i radio att även den dagen skulle vara en helgdag, så skolorna var stängda den dagen, och alla elever blev oplanerat lediga. Radion var det medium som presidenten använde sig av i kontakt med folket, för radion nådde ut till alla delar av landet. Även i den fattigaste och mest avlägsna by var det vanligt att folk ägde en radioapparat. Tidningar och TV hade inte alls samma genomslagskraft. Att det var en diktatur man vistades i märktes också på alla vägspärrar som förekom lite titt som tätt när man reste i landet. Vi i gruppen var alla försedda med ett brev på franska som förklarade vilka vi var och vad vi gjorde i landet, som vi kunde visa fram tillsammans med passet, om det skulle bli trubbel med vakterna. Men det blev aldrig några problem. På resan norrut genom landet, som jag nämnde tidigare, blev vi väldigt försenade första dagen, och det var också på grund av Eyadéma. Han skulle nämligen ta emot någon höjdare från Frankrike just den dagen på en ort vi skulle passera med vår buss. Det var visst något militärt samarbete med Frankrike, och det skulle bli någon sorts militäruppvisning. Men dessutom en massa annat spektakel i samband med det. Vägen var totalt avspärrad i stort sett hela dagen, för där skulle Eyadéma komma åkande med sitt följe. Vi blev fast i festyran. För så¨kan man kalla det. Det var, som vanligt när något skulle firas dansuppvisningar, hyllningssånger och musik. Tjockt med folk efter vägkanterna som väntade på presidenten. Jag och några till i gruppen blev varma och törstiga, och försökte få tag på ett ställe där vi kunde sätta oss och få något att dricka. Vi gick längs landsvägen och fick syn på ett litet hus med skyltar utanför som skvallrade om att det var en barservering. Men det var tillbommat och stängt. Hur det var stötte vi i alla fall på ägaren i närheten. Vi frågade om han inte kunde öppna och sälja något åt oss, han var nödbedd först, men efter ett tag gav han med sig, gick in och hämtade några öl och kom snabbt ut igen och vinkade åt oss att skynda oss till baksidan av huset. Vi trängde ihop oss alldeles bakom huset, och både barägaren och en togoles i vårt sällskap var påfallande nervösa, tittade sig omkring och kollade att vi inte syntes från vägen, och förklarade att det egentligen var strängt förbjudet att sitta så här under presidentens besök, och att vi inte skulle vara så högljudda. Vi naiva svenskar utan erfarenhet från en diktatur, fattade helt enkelt inte vad det var som var så farligt med det vi gjorde, men det var tydligen något oerhört att trotsa påbudet om att allt skulle vara stängt, och dessutom sitta och prata och dricka öl helt oberört bara några meter från vägen där presidenten i egen hög person susade förbi i en militärjeep lite senare. En del av de i gruppen som stannade kvar vid vägkanten hade sett en skymt av honom. Men jag kan inte säga att jag tyckte att jag missade något.