I förundran ser jag vattnet lyfta
som en mantel upp ur havet
Tusen fåglar håller fållen
och bär den upp till himlen
Alla vingslag fyller luften
och ur tusen strupar ljuder glädjen
när de når till himlens rand

Där tar änglarna emot dem
som en rad av moln på himlen
Hela jorden darrar fylld av fruktan
inför änglakörens röster
Och när fågelskaran lämnar manteln
ropar ärkeängeln ut sitt tack
över havets alla vågor

När de fåglar som har burit Herrens klädnad
visar sig i skyn igen
ser jag himlen komma nära som en vind
Jag vill resa mig och fånga den
äga den för alltid
som en fågel i en bur
alltid nära mig i natten

Så jag ställer mig med händerna mot himlen
och blir uppfylld av det hjärtat inte ser
Det är kärleken som lyfter mig som dimma
som en mantel buren upp till solens ljus
Där tar änglarna emot mig som en sång
som en hymn som aldrig hörts på jorden
Jag får vila i en himmelsk frid
innan vinden bär mig åter
till den plats där fåglar sjunger

Stilla i förundrans glädje vet jag
att i hjärtat bor den fågel jag vill äga
som en frid som flyger fritt
och som alltid återvänder
Jag kan vila trygg i dimman
värmd av kärleken som sveptes kring min kropp
som en mantel lyft till himlen
medan tusen fåglar sjunger