En doft genom tårar av vanmakt och sorg

världen går sönder

när trädgrenar faller mot marken

Jorden har slutat sin levnad

En fågel vars vingslag har stannat

blir stilla som sten utan yta

men havsvattnet faller i rymden

Ett dån när en mås faller stilla mot himlen

och blåsippans mumlande böner

Toner när himlen ska tala sin dom

men hjärtat har tystnat i skuld

Ge liv, ropar teglet som slagits till sten

Ge liv utan ände på jorden

Men ingen har hört utom korpen i skyn

som ropar att himlen har dött

Från eldskenens ursprung vill ordet sin mening

och havsdjupen längtar att höra

hur fiskarnas strupar gör ljud utan ton

när ordet blir sagt för de döda

Stå upp, viskar vinden vid bergskantens rand

Stå upp och bli liv utan ände

Men jorden är öde och tom i sin kupa

i döden ska inget försvinna

En doft genom vanmakt och sorg

ett ord utan tröst genom döden

en människas eviga längtan att dö

men leva för alltid som ord

Ett skapelseord fyllt av sanning och liv

som aldrig kan svika sin mening

Men ordet blir kött för att ord måste leva

och döden ska höra sin dom