Vid den ensliga elden sitter hon hopkrupen med ryggen mot vinden. Hon känner snödoften bita sig fast och hon vet tiden. Några veckor och ingenstans att vända blicken mer än in i vintern.
Så skulle det inte bli. Hon hade sagt sig det när ljuset om nätterna höll ord. Hon hade lovat att aldrig mer frysa en vinter och nu hade hon redan passerat den dag då mörkret visste sin seger. Inte ens klockorna kunde längre vagga tröst åt ljuset.
Men hur skulle hon finna vägen tillbaka dit där elden var förklädd? Hur skulle hon veta alla irrgångar och var fanns sanningen om dagarna och nätterna?
Hon sveper filten, kurar och lägger de sista stickorna på elden.
Sedan skulle kölden.
-Om sömn kunde släcka skulle allt vara natt, tänker hon när hon vaknar innan gryningen. Om sömn.
Och kölden skulle stanna utanför.
Frosten på marken och dimmorna. Men natten fryser sömnen vaken.
De första strimmorna av ljus.
Så ser hon sjön i det andetag som sjunker värme till bottnen. Metervis av djupsvart värme mot den plats där sommaren övervintrar.
Hon ser den. Sommaren som var som en dahliarot som måste ligga som en skrumpen levnad. Så underligt då, att sjön hade rum för den.
Men hon fryser sig upp och rullar ihop filten. Eldens döda svärta tvingar.
Nu har hon inget val, mer än vintern.
När hon lämnar lägret hör hon älgtjuren ropa kärlek. Men hon svarar inte.
I dag ska hon söka likgiltigheten.
Tre timmar bort har gråljuset svept henne.
Ännu väntar mötet. Tårarna hon vet och alla frågorna.
Vattnet de vill över hennes nakenhet. Det varma vattnet som kommer att svepa hennes sanning med doften av tvål.
Och paltorna de ska se med sina förblindade ögon.
Inte vet de något
Men vintern fryser henne
och hon går
dit andra säger hem
och döden
övervintrar henne medan sommaren
rotfast väller
sin torka
där andra säger hem