Så vackert du talar, min fågel,

min trast uti grönlövad björk

med sammetstoner av vemod

i nattens timma så mörk.

Du talar om livets fullhet,

om kärlek och längtan, och så

om ensamhet och gemenskap,

om längtan att vara två.

Du skiftar din talton till sånger,

du skönmålar mörkret till ljus

med löfte om glädje som kommer

ur nattliga vindars sus.

Du skaldar om modet att glädjas

åt allt som ett nattmörker ger,

om tystnadens löften att livet

var dag ger så mycket mer

än vad jag väl nånsin törs önska

av levnad på avlövad kvist,

du skänker mitt hjärta en grönska

av tillit till hösten förvisst

du ingjuter i mig förtröstan

att gåtan en dag ska få svar

Jag drömmer att natten vart morgon,

att ljuset nu spelar citar

att någon, jag tror det är livet,

helt oväntat smeker min kind

när jag vaknar till fågelkvitter -

tack, fågel, du sjöng mig en vind

tack, Liv, du som gav mig en trädgård

så full utav skönhetens brygd,

vill du ta mig med den i din vård -

ge styrka att lämna ditt skygd?

Tack för de inkännande och fina ändringsförslagen och kommentarerna till juliversionen!

2011-09-10 © Minkki Huldén