Den här berättelsen handlar om Erik och Boris, som bor i en mindre stad en bra bit söderut i landet.

Erik har jobbat större delen av sitt yrkesverksamma liv på Lantmännens depå i utkanten av den lilla staden. För något år sedan blev han avtalspensionerad i samband med en mindre omorganisation. Nog hade han trivts med sitt jobb, som hjälpte till att hålla både kroppen och hjärnan i trim, men nu kunde han ju i stället ägna mer tid åt sina stimulerande hobbyer: orientering och amatörradio. Han räknar därför med att även i fortsättningen åldras lika långsamt som tidigare.

Erik har bott hela sitt liv i samma stad, och sett den växa, och därmed efterhand trycka undan en del av hans gamla ”jaktmarker”, där han en gång erövrade sitt smeknamn. Under skolåren utmärkte sig nämligen Erik som skolans okrönte mästare i grenen ”kast med liten sten”.

I början av hösten, brukade kompisgänget gemensamt traska ut till någon av stadens båda handelsträdgårdar. Ledaren pekade på måfå ut en ruta i något av växthusen, som det sedan gällde att träffa från 30 meters håll. Erik missade aldrig den utpekade rutan i dessa ”Småstadens Rutmästerskap” och bar därför det inofficiella smeknamnet ”Rut”. Kompisgänget förenade dessutom nytta med nöje, genom att man taktiskt delade upp sig i två gäng. Medan stenkastarna enligt traditionen utnämnde Erik till årets ”Rut”, kunde den andra halvan riskfritt skörda äpplen och päron som barnen efteråt broderligt delade medan man firade den högtidliga tilldragelsen.

Boris växte upp en bra bit bort, i Bromma, men hela hans familj flyttade till den lilla staden när Boris var tolv år. Ett envist rykte gjorde gällande att han i Bromma var notorisk på att ”panga doror” (krossa fönster ö.a.), varför han motvilligt accepterade smeknamnet ”Doris”. Doris och Rut delade ju samma faiblesse för fönsterkrossandets ädla konst och blev snart goda vänner. Doris delade med sig av teorin bakom sina kvantitativa metoder (vilka satt tydliga spår i underhållsbudgeten för skolbyggnaderna i Bromma), medan Rut förgäves sökte förmedla en del av sina kvalitativa kunskaper i samma konstart. Jag måste dock till Doris försvar inflika att han på den nya orten faktiskt bara slog sönder ett enda fönster. Den stränga magistern kände dock till Boris' förflutna i huvudstaden, och idkade preventiv vedergällning gentemot Boris varenda gång något fönster gått sönder i grannskapet utan att gärningsmannen var känd.

Boris visade sig ha gott läshuvud, och gick ut skolan med högsta betyg. Bara ett par år efter studentexamen blev han invald i kommunfullmäktige som den dittills yngsta ledamoten man haft. Han första bedrift var att driva igenom ett lokalt förbud mot skolaga, flera år innan den förbjöds i resten av riket.

…

Låt oss raskt spola fram till nutid.

I arbetet på Lantmännen har Erik inte kastat särskilt mycket. En sann lantman kastar aldrig saker som skulle kunna komma till nytta! Han har ändå behållit sin fenomenala träffsäkerhet vid kast av små föremål. Han är till och med portförbjuden på de ambulerande tivolin som brukar besöka staden. När han någon gång ibland vill "köpa" en stor nalle eller en kinesisk CD-spelare till bra pris, tvingas han därför åka ända till Kiviks marknad eller Lund för att kunna genomföra en lämplig transaktion.

Boris har fortsatt sin politiska bana och är nu sedan många år kommunstyrelsens ordförande. Det är förmodligen tack vare hans personliga popularitet, som hans parti klarat sig kvar vid makten genom alla år, trots att majoriteten i alla grannkommunerna vacklat fram och tillbaka ett flertal gånger.

...

Det jag egentligen vill berätta om är vad som hände igår. Boris är väl inte den som brukar gå i kyrkan, men igår var han givetvis där, när hans barnbarn, Enar, skulle konfirmeras. Precis innan gudstjänsten, hade Enar slurpat i sig en stor burk Coca Cola och halvvägs igenom gudstjänsten, började drycken göra sig påmind. En av konfirmationsledarna viskade till honom att det ju fanns en toalett i kyrkans entré, så Enar lämnade förehavandena runt koret för några minuter och smög iväg mot entrén.

Enar hittade dörren. Nyckeln satt i. Snabbt låste han upp, lade nyckeln i fickan och klev in. Han insåg direkt att han kommit fel, men innan han hann vända tillbaka slog en vindil igen dörren bakom honom. Han befann sig i ett trångt mörkt utrymme med en brant trappa upp till kyrktornet. Dörren bakom honom saknade handtag på insidan. Han hittade en hink och kunde åtminstone lätta på trycket, men kunde han bara sätta sig i den branta trappan och vänta. Mobiltelefonen hade han givetvis inte med sig. För det första är det inte meningen att man skall sitta och sms:a under den egna konfirmationen. För det andra, saknade ju också konfirmandkåpan varje tillstymmelse till fickor.

När Enar varit borta i tio minuter, kände Boris på sig att något inte stod rätt till, så han gick ut i vapenhuset. Bakom ett draperi hittade han dörren till toaletten, som var ledig. För säkerhets skull knackade han även på den låsta dörren till kyrktornet och uppdagade därmed Enars belägenhet.

Gudstjänsten hade kommit fram till textläsningen. På inrådan av kommunstyrelsens ordförande, gjorde man för första gången i historien halvtidsvila i en gudstjänst. Kyrkvaktmästaren tillkallades, och han kunde ge det inte alltför glädjande beskedet att den ena av de båda nycklarna till tornet försvunnit någon vecka tidigare. Den enda kända nyckeln alltså befann sig i Enars ficka, där den inte var till någon större nytta, eftersom låset endast kunde öppnas utifrån.

Boris föreslog att man skulle tillkalla låssmed, något som vaktmästaren förkastade omedelbart. Den antika torndörren skulle minsann inte förstöras. Om det däremot var helt nödvändigt, så skulle man ju dock ännu en gång kunna byta ut det vänstra tornfönstret, som hade spruckit i vintras och nu bestod av nytillverkat, ordinärt planglas. Fönstret satt dock så pass högt att man inifrån skulle behövt en stege för att nå det.

I just sådana här kluriga situationer, brukar Boris plocka fram sin mest kreativa sida. Han fick en idé, fiskade upp sin mobiltelefon, slog ett nummer, och sade sedan:

- Hörru ”Rut”, det här är ”Doris”. Jag skulle behöva lite hjälp.

- Oj! Det var minst trettio år sedan jag hörde de namnen senast. Vad har du hittat på nu då? Undrade Erik i andra änden.

En halvtimme senare var Enar ute ur tornet. Erik/Rut hittade en lämplig sten, som han band fast ett lätt snöre i, varpå han pricksäkert förpassade stenen genom vänstra tornfönstret. Inne i tornet, band Enar fast nyckeln i snöret; Erik kunde då hala hem snöret med nyckeln och befria Enar.

I pedagogiskt syfte, beslöt Boris att gömma undan mopeden som han köpt i present till Enar. I stället fick Enar årets underligaste konfirmationsgåva: Ett presentkort på 900 kronor till stadens glasmästeri, en potta samt stenen som Erik använt för att befria honom.

Enar får nog ändå sin moped, men först den 1 juli, när han fyller år. Tills dess råder jag er att hålla er undan från sandhögarna i närheten av sjön. Boris och Erik håller på med att trimma mopeden och testkör den mycket där ute.

---

Eventuella likheter med nu levande personer är fullständigt oavsiktliga.