Har sökt, letat och rotat genom sjunkande beroenden och funnit att jag lagstadgat och precist kolliderat med din famn.

Kanske var det inte meningen, men ljuset var bländande och det fanns längre ingen kurs. Kompassen hade funnit sin grav och längtan hade redan begått martyrdöden inför mina naiva linser.

Trodde befängt att botten kunde nås, men det slutade bara med att jag hamnade där det en gång började. Paradoxalt nog så hade näringskedjan slukat mina drömmar för länge sedan och jag blev ett med min olycka. Vi hade liksom ingått i ett äktenskap där skilsmässa aldrig var ett alternativ.

Att jag sedan utan skydd och med bortblåsta kommentarer hamnade rakt i din ljuva famn var en explosion av överdådig överaskning. Härligheten stirrade mellan kullarna och jag kunde äntligen andas i det vakuum som ständigt hängde med gråa moln runt min lekamen.

Det fanns ingen återvändo, nu var det ett renodlat faktum att jag klev in i ditt innersta och där skulle jag stanna tills solen slutligen blev en röd jätte. Du var min, bara min och underbart blev en evighet, en helighet och en skönhet.

Länge leve livet!