Det var dagar och år räknade i två stilla sekunder,
då vi fann meningen med varandra,
vid ensamhetens två blickar, mörk natt
och två koppar te.

Flammor av den snart nedbrunna brasan
lyste upp ditt hår och jag såg hur drömmarna
fortsatte att leva. Våra händer av två livslinjer
fångade i varandra.

Natten kunde inte jagas bort,
gråhet kunde aldrig få fäste,
inte ens en tår hade makten
att påverka den stunden,
då meningen med varandra regerade de två Universum
som kallades vi.

Stunder som skulle etsa sig in i evigheten
och fånga dubbelhetens eufori i kaskader av
behagliga förnimmelser.
Sekundärt är alla om som gärna samlas i ring
och anfaller när samvetet bjuder in.

Rent, skört och oskuldsfullt ser sanningen hur
tvåsamheten försvarar de lögner världen bär på och
vackrare kan det aldrig bli.

Vi fann meningen i två,
vi fann varandra innanför avspärrningarna
och hägringarna som lockade till förändring
självdog av sina egna påhittade verkligheter.

Oavsett räknesätt och tal,
bortom upphöjning och kvadrat
och förbi ekvationernas komplikation

är vår summa alltid 2,