Dras  till  kyrkogårdar, gravvårdar, där  får  man
lugn  och  ro, och  ingen  som  stör,  ingen  säger
något, alla är döda, därför trivs man  bland dem.
Här står allt stilla, inga  oljud  stör som  utanför,
där civilisationens slammer och skrammel  stän-
digt håller  en sömnlös, men  härinne  på  kyrko-
gårn är det den  tysta symfonin  som  gör  sig till
känna, och nattetid  är  det som  tystast, inte  en
vindpust i  en  trädgren  ens, och  man  håller de
döda poeterna sällskap.

Där ligger dom nu, i sina världar  efter stormiga
liv, C. P .Baudelaire,O. Wilde, H. Balzac  E. Zola
J.J.Rousseau,V.Hugo,Sainte-Beuve,J. Morrison
Rimbaud mfl....och de fick sagt åtskilligt om det
mänskliga jordelivet på gott och ont.

För den som har fallenhet för vanföreställningar
om outlösta energier,andevärldar och döda som
går igen, är  detta en av de platser där deras fant-
asier  kan få stoff, och  att vandra här en oktober-
natt,lämnar ingen oberörd.

För ändå och trots  att  en kyrkogård  är  dödens
sovrum, är det mer liv där  än  bland  många lev-
ande.
                                       *