Mötte en gråkulen  dag  Baudelaire på  " Cimetiere
du pere-lachaise" även kallad " de dödas stad " där
vi slog oss ner och rökte en pipa fantasi, vi började
tala om döden och livet  som  företeelser  och  kom
fram till att båda var illusioner och att det var bara
att stå ut med  farsen, sen  betraktade  vi  de dödas
blommor  som sörjande  smyckat  gravar  med, det
var  de  märkligaste och  underligaste  blommor  vi
skådat, som talade till oss och sjöng de mest löjliga
sånger, och det dröjde inte länge innan vi brast ut i 
plötsliga skrattanfall, så  kraftiga att väktare på kyr-
kogården  förevisade  oss  ut  ur  den medan vi hela
tiden   vred  oss  i  skrattkramper,  och   Baudelaire
sa :  men  förstår  ni  icke  ?  man  måste  berusa sig
för att slippa tidens tvång och....
Under våra  skrattorgier  föll  en bok ut ur hans ena
rockficka betittlad " Les paradis artificiels "
                                             *