XXXIV. Det oupptäckta landskapet,det orörda,obefläck-
ade, oskuldsfulla, rena, åtråvärt som diamanten, den
unga nymfen ! hon som är mitt i språnget mellan flicka
och kvinna, födelse och död, vars länder är vita som
elfenben och lena som persikoskal, hennes anatomiska
landskap, vill var man av fåfänglig lust utforska, del för
del,om än priset för dess landvinningar är högt.
XXXV. Hon är ren och naken i sin oskulds åtrå, så som
livet och sanningen självt, inför vilkens älskog är den
bok som aldrig blir skriven.
XXXVI. Åh ! sådan djup och kvick poesi, att i andnöd
och i hjärtats galopp se in i själens spegelbar, när svans-
kotan rycker till och färgar en inre himmel, där dansen
går på knivens egg vid en blodröd skåra i jungfruskötet.
XXXVII. Njuter du av lite manlig hårdhet, fasthet o trygg
famn att gömma dina dunkla hemliga begär hos ?
kanske rent av bestraffas för dina synders önskningar ?
kan lite fysisk styrka av urkraft i råhet eller en strypsnara
på lek mellan liv och död i en erotisk dans vara dig värdig.
XXXVIII. Nu är lekskolan över,nu är det examensdags,
medan våren glider in i sommarens sköte, där den ligger
på lur, för att i full lidelse kasta sig över de oskuldsfullas
själar med all sin kraft. Sommaren kräver offer och när
den kommer,styr den med lätthet förfallet och syndaflod-
en,där moralen är en övervunnen motståndare.
XXXIX. Drömmarna som man alltid burit tillsammans
med det bortglömda nyårslöftet tillsammans med romans-
en som bleknat från förra sommaren, lärde alltid något,
där var årstid har sin uppgång och fall som vår och somm-
ar var kortlivade som vanligt och brann upp av sin egen
iver och eldfängda glöd,hösten och vintern är alltid längre
och stärker åter moral och balans.
-