Jag är alltid upphetsad, jag är född för att älska, och den känslan skrämmer mig inte. Den är skön och den är min, bara min, och det känns tryggt.

Det är när jag delar min upphetsning med någon som rädslan träder in, jag älskar ju att älska och känna ömhet som hetta, att vara i närhet fysiskt som själsligt, att beröra och bli berörd, och därför att det är ytterst få män av alla jag förfört eller förförts av (då jag var aktiv i min yngre period av livet av livet) som kan matcha min lust, min romantiska längtan, min vildhet och min starka libido.
Jo - det har varit EN ENDA, men han blev jag tyvärr inte kär i, och det blev därför inte mer än ett par evighetslånga vackra möten. 

Jag kan med facit i handen idag, inte bedriva älskog utan kärlek. Jag tänder på kärleken i sig.
Min kropp kan, men om inte själ och hjärta är med gör det ont inne mig efteråt, det sliter ut mitt hjärta, jag blir ångerfull och tom, det känns som jag berövat mig en slags exklusiv värdighet, att jag fallit och gett bort ngt exklusivt ämnat kärlekens Sanna själ.. Jag *måste* följa den känslan om jag ska överleva.
Denna insikt, detta val gör mig ensam, och jag trivs förvisso ypperligt med att vara ensam, älskar min egen suveränitet, och det jag har inom mig:
"ett inre portabelt paradis", men jag längtar även efter doften av en mans hud. Självklart även efter hans närvaro och hans själ, men främst det sinnliga och kroppsliga då jag i riklig mängd har så själfulla vänner att jag där ändå vadar och berikats av kärleksfullt överflöd.

Så att leva i erotisk avhållsamhet är ett autentiskt förhållningssätt tills eventuellt rätt person är vid min sida.

Jag vet inte längre vad jag ska tro. Jag har fram till separationen augusti 2014 efter ett 18 års långt förhållande, (varav 16 år i celibat Kärleksform av olika skäl) trott på att för mig fanns någon förutbestämd, att vi var två halvor av en enhet från en svunnen tid som genom inkarnationerna längtade och letade efter varandra. Inte likadana, men totalt kompletterande som ett Yin och Yang.

Jag har seriöst trott att några av de karmiska möten jag haft att just den varit min "äkta hälft" eller "twin soul" men de har i själva verket varit "soulmates" eller fina själar som kommit med gyllene nycklar så jag kommer längre in i insikternas korridorer.
Jag hoppas jag också bidragit till deras utveckling och gett mina X och fd älskare och älskarinnor gyllene nycklar.

Det sägs att det kan vara uppslitande att möta sin tvillingsjäl, så inget i en relation - om jag älskar - har väl egentligen skrämt mig iom att min kärlekslåga endast närs av nobless. Dvs jag kan ej älska det dekadenta, stygga och förljugna. Ytlighet och brist på delikatess och ädelhet tänder mig helt enkelt inte.
Mitt hjärta älskar det rena, hjältar och äkthet, det genuint snälla och omtänksamma. Mitt hjärta älskar de som vibrerar i kärlekens ton, och de som en självklarhet även älskar sig själva - och de får gärna ha grandiosa Egon; jag älskar människor som tar plats och skiner som solar, utan att därför vara egocentriska eller alltför egoistiska. Jag menar att jag älskar att se människor som använder mycket av allt de har.

Det har varit mycket passion och många prövningar i mitt liv. Djupa och starka kärlekar, som få jag språkat med haft haft privilegiet att få uppleva dess like i
intensitet.

Jag är ju i huvudsak mitt ord. En författarsjäl - så det berikar ju och är nödvändigt för min andliga tillväxt och mognad i förståelse, kontinuerlig medvetandevidgning, att nära mitt utryck. Jag har i synnerhet ett kall och i detta använder jag mina mänskliga egenskaper och upplevelser som mitt verktyg. I detta liv, är verktyget i en skepnad av Quinna. En Quinna med yttre attribut. Kön.
Könet har ett pockande begär. Begäret kan omvandlas till kraft. Livmodern som är designad för att ge liv kan även på själsplanet brukas till magi, mirakel och ett högre kosmiskt medvetande.
Vi har alla oavsett kön, ett hjärta. I hjärtat finns vår radar, vår kompass vår djupare emotionella högre intelligens. Det är härifrån vi vibrerar.

Vad är jag då rädd för?
Jag vet ju vad jag behöver veta, och vet vad jag vill ha. Jag är väl rädd att jag ska förivra mig igen, för jag och mitt hjärta letar en efter BARA EN, den absolut förutbestämde rätte. Så det är inte bara som att leta efter en nål i en höstack, det är mer efter en nål i en gigantisk åker, och det kan således ta många livstider att plöja igenom. Och den rätta är nog ändå jag?

Tänk om ingen "perfect match" finns därute, tänk om det hela tiden handlade om att hitta den kompletterande sidan av mig?

*ler*

Så jag slutar leta. I visshet att då jag släpper, så finner jag, eller så finner kärleken mig. Och Du, den är så välkommen.

"Love is on the Air"
~ ♥ ~
DominiQue
~~~~~~

____________________________
© ORD & GRAFIK (gårdagens selfi)
DominiQue NVC Costa
20 februari
KÄRLEKSKAPITALETS ÅR, 2016 eft.Kr

OBS!
Jag tackar på förhand för eventuella applåder
och kommentarer här öppet, och ej via mail:
Varmt Tack ♥ Jag älskar om Du läser mitt hjärtas Ord ♥

Ingår i pågående bokprojekt:
___©__ EN SINNLIG QUINNA
Med:
Berättelser, funderingar och betraktelserna i åtrå, sensusalism, existensialism, passion, spiritualitet, magi och kärlek med en touch av mirakel. Om Quinnlig urkraft och frigörelse av präglingar, prestigelös strävan efter det Sanna nakna hjärtat. En kärlek och ridderlig hyllning till Gudinnan, Drottningen, Quinnan inom oss. Quinnan i mig.
https://www.poeter.se/Las+Bok?book_id=5624

///Att våga erkänna rädsla är egentligen en aspekt av mod. En skön paradox, tycker jag, och enda vägen fram. KÄRMODIG - är Ordet jag uppfann idag.///

© #KärModig