Att pragmatiskt uttolka  poetiska alster,resulterar i
teoretiska ordalag oftast i en  antinomi, som  för en
pragmatisk eufism vars egocentriska  självändamål
utgörs av en solipsism, men  för vän av ordning och
reda där adekvat  pragmatik  utgörs av en etymolog-
isk  semantik  i  vars  determinant  fastställer att en
sol är en sol, en himmel en  himmel, att  salt inte är
socker osv....då är dess poetiska  satser en realistisk
återgivning  av  sakernas   egentliga   värde  och  till-
stånd, motför de illusoriska  drömtydningarnas spe-
kulativa  vantolkningar som ingen  nobelt  tar på all-
var, utan bör nog lämnas därhän i det poetiska drav-
lets gytter av skönskrivningens pragmatiska eufism-
er av hokus-pokus.
Det vanrykte av att poesi skulle vara dikt och förban-
nad  lögn, samt  att  verkligheten  överträffar  dikten,
dementeras  härmed av detta  faktum  att dikten har
en  djupalstrande  förmåga  tolka  verkligheten så att
den  synliggörs  i  sanningens ljus, ungefär  som  i ett
mikroskåp, eftersom verkligheten som vi i vardagligt
bruk oftast ser en ytlig  bild  som  behöver nyanseras,
analyseras och översättas, för att få en mer djupgåen-
de inblick av den verklighet som omger oss, där sken-
et ofta bedrar, och  som  vid en mer introvert  inblick
visar på att verkligheten i sig  är  helt  annorlunda än
som vi vid en första anblick uppfattade den,detta led-
er till utökade kunskaper  om  rummets  existentiella
värde och  genererar  till  ytterliggare  ambitioner  att
berika sitt eget existentiella  livsutrymme  både extro-
vert som introvert, man  kan i poetiska ordalag  påstå
att man kan flyga.Det finns poesi och poesi,dvs sådan
som enbart poeten själv är förbehållen tolka rätt, den
sorten som kan liknas vid politikers  kanslispråk, och
som ej av vardagsfolk förstås, och man kan lätt tro att
detta språkbruk enkom är till för att inte  avslöja  den
innersta andemeningen i dess avsikt,med maskerings-
strategisk taktik.de som ägnar sig åt kritiska  analyser
av poesi men är oförmögna att själv komponera något
av poetiskt värde kan jämföras  med  reccensenter  på
en kultursida eller en lektör på ett bokförlag,eftersom
de anser sig kunniga i vad som kan betraktas som god
poesi  och  hur  denna  ska  utformas  i  skrift,  men  är
själva   oförmögna   utforma  denna,  och   inte   sällan
använder  sig  av  en  pragmaisk  eufism  i  sin  avunds
hämnd för deras egna praktiska inkompitens  i  att  ut-
öva denna ädla konstart,dit poesidiktandet kan räknas.
God och dålig poesi är alltid sig själv närmast,och i det
poetiska öppna landskapet  finns inga lagar som stäng-
er  in, begränsar och förbjuder, där  är  poesin  fri som
fågeln  i  sin  oändliga  himmel  med  lika  många stilar
som  det  finns  fågelarter,  och  förmodligen  ännu fler
okända.
                                               *