Det är kanske inte förlusten i sig
för jag förlorade dig så många gånger
och jag vet ju att du bara försökte
få tyst på det där som ekade i dig

Det är saknaden som gör ont nu
och bilderna, filmerna 
De där hemska som kommer förfölja mig
så länge jag lever.

Än har vi inte fått reda på vad som hände
den där natten, kanske kommer vi aldrig
att få det heller.

Men jag lär alltid undra om du inte
blev serverad ett andningsstillestånd
av dina vänner

Trots allt som hänt känns det som
om du hade så mycket liv kvar
att leva

Och jag ville verkligen få höra
denna förundran i din röst igen
som den gången du verkligen 
förstod relativitetsteorin
Eller stoltheten du kände över
dina fysiska framgångar


De som påstås veta något om världen
säger att allt har en mening
Jag säger att: något mer meningslöst
än att dö i en sunkig kvart på tredje våningen
med livet utspillt på en sliten trasmatta
kan jag bara inte föreställa mig
Det gör mig så arg och förtvivlad


Nu har jag i alla fall letat upp en snygg 
sten som jag lämnat till stenhuggarna
Farmor och Farfar hjälpte till att hitta den
De saknar dig lika mycket som jag
bara så du vet.

Just nu kan jag inte komma på ett mer
passande slut på det här brevet än
några rader som Dan Andersson skrev
för nästan 100 år sen.
Den killen visste ett och annat som saknad

//Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsas trösta när sol går ner -
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!//

Jag älskar dig
men det vet du ju.

/pappa