Stil och grace, kan  för  den självmedvetne  aktören,
vara den föreställning  som  omgivningen  bjuds  på,
av att se en person som  i  sin utstyrsel till sist liknar
den  hon  vill  försöka  vara, ungefär  som  en  skåde-
spelare som är väl medveten om att första intrycket
ofta avgör omgivningens dom,som är svår att ändra
på i efterhand.

Det fysiska sättet att röra sig på, bör också överens-
stämma med dess introverta motorik,vars grov och
finmotorik är kompatibla psykiskt som fysiskt,
i annat fall genomskådas det och aktören framställs
enbart som clown.

Att försöka bli något man inte är,tar ett helt liv för
många att fullborda, om de inte nöjer  sig med den
de är,och under förutsättning  att rollen repeteras
ihärdigt.

Man låter sig ofrivilligt bedras och bedra i en värld,
där  allting  ljuger  utom  solen och regnet, hungern
och törsten,där alla till sist förlorar masken när för-
eställningen är över, för  ibland  undrar man vilken
av dom som kan hålla masken längst,publiken eller
aktören.

Ta en man av värld,en sådan karaktär med förfinad
smak,vilken äger fablesse för att bevista  konserter,
operetter,teatrar,museer och konstsalonger,en såd-
an  där  intellektuellt  iakttagande  betraktare  av
människors repetitioner i återupprepade av världs-
lig a helvetesdramer, vari  ligger  dennes  teoretiska
martyriums självplågeri av att  låta  sig  utsättas för
dessa mörka scener  där  uppenbarligen djävulen är
dramaturg ?  Möjligen som mental  härdning  som  i
synska ordalag förbereder  sig  strategiskt  inför det
värsta tänkbara.
-