Lämnar ibland en liten bit

kvar

ja, förvånansvärt ofta en tugga

kvar

av maten

av pappret

av projektet

av pusslet

av tvålen

tillgodogör mig 99 %

men den sista slurken

känns då smått Oöverkomlig

oavsett hur lite

eller mycket jag redan

slukat

som om jag sparade

biten för någon

som aldrig är här

månne ett barn

eller husdjur

törhända ett troll

likt hål i tiden

av mättat rum

för någon annan som förblir framtida

möjlighet eller forntida

erfarenhet av kris

eller värst av allt :

kanske upplever jag upploppet

såsom meningslöst

emedan det bara

synes vara en bit

i brist

på fler bitar

som inte förmår föda

drömmen, nej

inga oändligt hägrande ängar längre

framför mig

eller ännu mer enkelt

så vet väl reptilhjärnan

att allting har ben och kärnor

som måste lämnas

därhän

och om det likt förbaskat

fanns kvar av

fruktens kött

så åtminstone

offras för

att undgå gudomlig vrede

medan samma beteende

lätt kan ge mänsklig frustration

genom att hålla sig

precis före

orgasmen

ja, kan rentav vänta med

att läsa sista

sidan

även av en deckare

med fullgott samvete

eftersom jag tycks övertygad om

huru höjdpunkten kommer

långt innan finalen

snarare sagt bor i

varenda pusselbit

brukar bre nästa brödskiva

just när jag har en minimal

bit kvar av

den nuvarande

- kantänkas välplanerat?

ack, icke!

ty förra hörnan

blir liggande

medan nya mackan njuts

99 % av

påfallande ofta

långt ifrån alltid

alternativt

om vi skall psykologisera vidare

funkar det kvarlämnade

stycket som

souvenir

från en fantastisk måltid

som man kunde ha låtit

påminna sinnet om 

liknande minnen framöver

som när jag gick här och plockade

alla bär utom trollets