Under en föresats av att skriva sextio
prosapoem under en tidsmarginal
på ett år,
för att det ska bli ett minnesvärt och
avgörande år för den nya prosans
genre,gäller det under förutsättning
att varje poem äger sin egna individ-
uella prägel med inriktning på en
omvärdering av världens mest
betydande värden,som inte lämnar
någon oberörd.

När väl ramverket och motivet är
bestämt,pyntar man med lite upp-
seendeväckande idiom,
som för att väcka förslöade
apatiska intellekt.

Det ska vara en blodigt köttig och
själfull prosa,vig och energisk
i sin pragmatik,
där texten ger näring att uppväcka
nya hjärnceller hos läsaren,
där den lyriska syntesen,
klar som bergsvatten,
må väl fylla tomrummen hos envar.

*