Att göra poesi av civilisationen

innebär en teknisk disciplin 

av de villkorade satsernas grammatik,

där poesin aldrig blir sig lik,

från den tid,

då den var naturligt spontan,

utan teknologisk akrobatik.

Den nerv och dess själ 

av det svarta blod,

som ur penfjädern

doppad i bläckhornet utljöt,

på pergamentpapprets bräckliga yta,

alltsom svunnen tid är förbi

*