Den av den franska viskonstens yttersta
fadersfigurer efter 2:a världskriget,
var sannolikt Georges Brassens 1921-1981,
som med oförställd naturlighet framförde
sin snärtiga poesi genom fransk chanson
tradition (men med mer tonvikt på "chan-
son realiste")och i Frankrike stadsfäst som
en av de främsta vispoeterna efter 1945,
med inflytande långt utanför frankrike.

Jacques Brel 1929-1978 och Charles Trenet
1913-2001 var de andra vismusketörerna
som gärna skulle blivit en visgrupp på tre
olika stämmor och temperament,
som Brassens var den cole,Brel den neuro-
tiske och Trenet den harmoniskt melanko-
liske och möjligtvis inte förglömma Gilbert
Becaud 1927-2001 som den fjärde vispoeten
av de fyra chansonmusketörerna vars bur-
leska temperament väl skulle kompletterat
de fyras element.

*
Ingår i "Musikaliska brottstycken"