Poeten,vagabonden och uppfinnaren
Alfred Nobel 1833-1896 som uppfann
krut och dynamit men ingen fred,
var även poet,av den sort det finns
alltför många av och som är så
allmängiltigt vanliga att det blir
tråkigt och ointressant,
där han liksom de flesta poeter
upphålla sig vid dystra tankar
om ensamhet,kärlekshunger,
meningen med livet osv,
där uttjatade teman vars poesi
blir som druvor uttorkade till
russin.

Nobelkommitten skämdes för
att ge ut honom,
och Bonniers lär refuserat,
men utkom med en volym dikter
på förlaget "Atlantis"
vars manus mest bestod av
sporadiskt handskrivna utkast,
vilka sedermera lär genomgått
grundlig bearbetning
för anseendets skull
och, nä ! det var inget krut
i den gubben som poet inte.

*
Ingår som nr 138 i "Litterära brottstycken"