Litterata läsare !
som inte förknippar hjärtats poesi,
med intellektets,
eller låta sin begåvning,
bedras av könet,
upphöja därmed sina ambitioner,
till högre dimensioner.

När en narratologisk exkursion,
utvärderar den nutida poesins livmoder,
tarm och hjärtefrågor,
finna den poeters tarm och könsstön,
utgjuta sina kiss och bajspoetiska
avföringar,
att mäta sig med varandras utsöndringar
av utdunstningar,
vars stank väl tilltalar parnassens
eliter av den tämjda intelligensians
förstelning.

Och som på grisars vis,trängas i flock,
att gnida sin skit emot varandra,
och som byracker lukta på varandra där bak,
ingen väldoftande poesi tilltalar.

Att göra poesi av civilisationen,
innebär en teknisk disciplin,
av de villkorade satsernas grammatik,
där poesin aldrig blir sig lik,
från den tid då den var naturligt spontan,
utan teknologisk akrobatik.

Den nerv och dess själ,av det svarta blod,
som ur pennfjädern doppad i bläckhornet
utljöt,
på pergamentpapprets bräckliga yta,
allt som svunnen tid är förbi.

Hjärnor som levande begravts i Hades,
ända ner till Tartaros schakt,
får ingen ro,
och förorsakar därav ständiga
jordbävningar och ordskred.

I underjordiska katakomber,
fylda av tystade vittnen,
karma förfölja de skyldiga.

Det omen hemsökelsens hemvist bemärkt,
med sitt sign,
en förbannelsens offerrit åstundar.

I korpens spegelblick,
återspeglas en "Deja vu"
av återskapelsens begynnelse.

Rättfärdige barn !
i ett förvirrande tidevarv,
med både svärdet och pennan
i sin makt.

Giv parnassen något att betänka och frukta,
där pennan undertecknar domen,
och svärdet verkställer denna.

Med vittnen av blankpolerade skallar,
tömda och tomma,
dödskallemonumentet av
mänsklighetens genius
fullbordas.

*