Ett trappsteg i skuggan
en bänk i nattligt ljus
det knastrar under skon
mot gårdsplanens grus

På andra sidan midnatt
jag tar ett steg i sänder
betraktar ödets vägval
där vinden sällan vänder

På bänken står en flaska
den faller ner i sanden
någon tar en sista klunk
och håller den i handen

Den kastas mot en sten
och blir till tusen bitar
en man sparkas blodig
av någon klädd i nitar

En flicka springer för livet
är jagad av våldets armé
bilden av våldförd kvinna
kan inte få munnen att le

I nattens skälvande timma
hörs skrik från en överdos
ett liv så stilla som döden
så skör som tillvarons ros

På marken ligger skärvor
av liv som fanns en gång
nu spelar nattens änglar
sin ton kring ödet sång

Jag vandrar hem i natten
förtvivlad av det som skett
för evigt förföljer mig bilden
av det som mitt öga har sett