dyker de upp ur tjärnen
mitt i en borttappad skog
ligger snön tystare än vitt
gnistrar månsken från varenda gren och sten
har någon spänt osynliga trådar
mellan alla lönntallarna
ett snövitt nät
som kamouflage
över snön
känns allting så lätt att existera
öppnar tillsammans ögonen
det ena är Ljusilias
det andra tomtepojkens
har de våta vantar på sig
och blötfrysta snörkängor
men värms snart under mångloben
dess ikväll mänskliga eld
tänds i Alaska
sprider sig vidare hit till Vancouver
svavlar stickande skönt
luktar åter liv
gammalt förtrollat
i månedimension
nedspeglad
är tredje ögat gudomens
ger Ljusilia former
skänker tomtepojken klapp
får de ny fart
blir helt elastiska
som mysigaste spänst
av febertätaste fiberplagg
springer sekunderna tills hela skogen är fylld
står de för alltid nu
och håller varandra i vantarna
tror och vet
det är bara att känna
så ordnar världen sig
brinner lyktsken långt borta där värmeröken
och svavelsuset
kommer ifrån
människohuset