Jag var ett och ett halvt år när vi flyttade från Norrköping till Västervik eftersom pappa blivit befordrad inom tullen. Vid sju års ålder flyttade vi in i ett så kallat ”barnrikehus” på Rastaborgsgatan från Perugatan då vi inte lyckades bli av med hyresgästerna när vi behövde flera rum. Jag trivdes bäst i första huset och hade därmed svårt att förlika mig med denna flytt. När jag kände mig hotad utav de större pojkarna i kvarteret så brukade jag säga att pappa var polis och då fick jag vara ifred. Hans tulluniform såg ut som en polisuniform till min fördel. Som jag upplever det så var det pappa som kom att stå för kärleken i mitt hem. Kanske en anledning till att vi förstod varandra så bra var på grund av att vi var ganska lika i sätt och kynne men även till utseendet. Jag har aldrig träffat min biologiska farmor men har alltid känt en slags samhörighet med henne ändå. Varje sommar från ett års ålder till elva års ålder sändes jag bort till mina morföräldrar och mostrar i Falketorp då mamma behövde ”avlastning” som det så vackert hette.
Detta bidrog till att jag kände mig utslängd i världen på ett tidigt stadium. Någon gång mellan fyra och fem års ålder blev jag utsatt i skogen av två pojkar vars syfte var att jag inte skulle hitta hem vilket jag genom ett mirakel ändå lyckades göra. Denna händelse har satt djupa spår i mig och utökade tidigt min känsla utav utanförskap och övergivenhet.

Mammas föräldrar Alfred (f. 1874.07.03 d.1946.10.05) och Amanda (f.1879.18.04 d.1948.01.07) hade både hästar, grisar, höns och kor på gården.

Det sägs att Alfred hade rysk härkomst och att hans far sysslade med svartkonst. Han omkom tragiskt i samband med en skenande häst när Alfred endast var två år gammal. Vissa mostrar sysslade även med att fråga andar via ett trebent bord som unga. Moster Ingrid talade ofta med stort intresse om Loddby herrgård och dess omnejds ockulta företeelser. På sin senare höst byggde Alfred ett hus i Berghamra dit de också flyttade för att bland annat driva O.A. Anderssons’s Lanthandel. Den gamla lantbruksgården övertogs senare utav sonen Martin. I samma socken låg även mormors föräldrahem Brink och här hamnade jag både en och två veckor vissa somrar.

Det var min mormors bror Karl-Agust och hans fru Ester som tillsammans drivit gården vidare. Karl-August var ej bekännande kristen men högläste