En av själasörjarna på Ersta Sven Carlsson som jag bl.a. gick och biktade mig för hjälpte mig i min ångest. Han visade nattvardens betydelse. Vilket hjälpte mig under en period.

Ungdomsförälskelsen

Inge Carlstedt var min ungdomsförälskelse. Jag träffade honom första gången på folkhögskolan där han bland annat var min musiklärare. Jag fick genom hans morbroder veta att han ville träffa mig. Men eftersom jag var hans elev så dolde han sina känslor för mig tills avslutningen då han inte ville släppa mig ur blicken. Jag reagerade så starkt på hans blick att jag blev liggandes i hög feber hos släkten på Vikbolandet dit jag åkt efter avslutningen.


LYCKA

Med oändlig ömhet
såg Du mig
då försvann tiden
rummet och universums
gränser
vi svävade
vi fanns
och jag
glömmer
aldrig
dig

(av Gunnar Norrman)


Under Ersta tiden fick jag en vädjande inbjudan av Inges morbror att komma och besöka Inge på S.t Lukasstiftelsen på Dalarö över jul och nyår. Detta var 1960-61 och han var inlagd för rehabilitering. Inge led även av en manodepressiv psykos och skrev ibland frivilligt in sig på Birgittas mentalsjukhus i Vadstena när han kände att hans sjukdomstillstånd förvärrades. Den här julen kommer jag aldrig glömma eftersom jag var i famnen på en verklig och äkta kärlek. Att diakonianstalten tillät mig åka och träffa en 25 år äldre man i min fulla uniform är ett under i sig. På den här tiden fick nämligen en diakonissa inte gifta sig. Jag kan än idag smärtsamt ångra att jag inte följa mitt hjärtas röst utan istället följde min biktfader Sven Carlssons råd om att jag borde fullfölja utbildningen. Inge Carlstedt avled i en elchocksbehandling i Vadstena 1964. En författare som jag läste mycket under denna tid var Olof Hartman. Han sammanfattar i detta citat hur jag kände angående Inge;

“att satsa på en ide eller en människa, att bli konstnär eller missionär, att gifta sig med en besvärlig människa som man älskar eller att bära fram ett barn som man inte vet om man orkar med - egentligen skulle du ha gjort det, redan stod du med ena foten på den branta vägen men så var Petrus där eller vännerna eller allmänna opinionen”