1972 slutade Olof på sitt jobb som vårdare på Rålamshovs Sjukhus där han jobbat på avdelning för drogmissbrukare. Han ville sedan att vi skulle flytta till en omodern lägenhet i centrala Stockholm med utedass och vedspis för att spara pengar vilket vi gjorde. Det var under den här tiden som Mia snabbt lärde sig att cykla vilket skedde i Humlegården. Hon gick även på Svenska Kyrkans barntimmar som fanns nära bostaden.

Året i Stockholm blev snart en mardröm. Möbler, gardiner, mattor, växter, barndomsalbum, mina älskade klassiska grammofonskivor förstördes och jag blev utsatt för våld och sexuellt utnyttjande. Under en konferens på Hagabergs folkhögskola så slängde Olof mina vigselringar i skogen och de återfanns aldrig. Jag sörjde detta eftersom de var väldigt vackra och var samma modell som prinsessa Birgitta bar. De var inköpta hos en kunglig hovleverantör på Kungsgatan.

Härefter flyttade vi till Solhester utanför Vetlanda som en vän hade rekommenderat. Solhester var en lantgård som uppläts åt kristna så vi bodde alltså här utan att betala hyra och vi fick äta gratis potatis. Vi levde på barnbidraget och ibland kom mina svärföräldrar Marianne och Sven ut med mat till oss.

De sålde även sitt hus denna tid och fördelade pengarna till sina söner därmed kunde jag och Olof köpa ett hus av Domänverket i Alseda.
Där hade vi get, höns och en tupp. Jag var nu gravid med mitt tredje barn.
Under denna tid så åkte vi till Norge i en minibuss som slutade i skräck då Olof körde till ett brant stup för att skrämma upp oss. Vid ett annat tillfälle slog han till min mamma Märta så hårt att hon ramlade ner på marken blödde och Jens min svåger fick komma och hämta henne.

Klockan 5.30 på morgonen 1974 åkte vi in till Eksjö lasarett. Jag fick värkstimulerande tabletter 8.10 men utan effekt och 15.30 fick jag ytterligare 6 tabletter och värkarna kommer nu så tätt att jag tvingas spotta ut tabletterna. Smärtlindringen jag fick hette pentrane och var en form av lustgas. Vattnet går 15.55 och 16.23 så föds Monika. Hon vägde 4690 gram, var 50 cm lång och med ett huvudomfång på 36.5 cm. Efter förlossningen börjar jag blöda kraftigt och jag tas in på operation för åtgärd man misstänkte att livmodern spruckit men vid undersökningen fastställer doktor Törnholm att det rörde sig om atonisk blödning vilket betyder att livmodern inte dragit ihop sig som den ska. Jag fick senare 2 påsar blod och utskrevs 7 dagar efter förlossningen. Jag blev då hänvisad till Jönköpings barnklinik då man på Eksjö lasarett hittat bakterier i urinen på Monika. Här fortsatte hon gå ner i vikt som jag anser berodde på att hon blev placerad bland för tidigt födda där det var mycket varmt. Jag fattade då beslutet att ta hem henne eftersom man inte längre hittade bakterier i urinen. Hon började då genast gå upp i vikt.

En kort tid senare så övertog mina svärföräldrar huset i Alseda då de tyckte att Olof misskötte det. När de senare sålde huset med vinst fick vi inte någon del av pengarna. Vi fick endast en liten porslinsfigur som Sven min svärfar kom ut med för att fira den ”lyckade” försäljningen. Olof hade lagt ner många timmar på att slipa bort färg från spegeldörrarna som hade bidragit med att