Jag skaptes av eld utan rök
likt morgonstjärnan Venus,
den kvävande vindens glöd.
Det är en gåva att vara legio.

Jag färdas i ulven den grå
över stock och över sten,
finns i spindeln och i ormen
jag är Du, när helst jag vill.

Jag är där ljuset möter skugga,
där ni sover sista sömnen,
vistas i öknar och ruiner
ruvar insikt från evig tid.

Jag far med ljusets hastighet,
hör vad änglar vet, om allt.
Nog kan jag berätta för dig
om allt som varit, allt som blir.

Jag är hon som tvivlade,
som gav er kunskapsfrukt,
som aldrig ville Eden illa,
bara att ni skulle se.

Jag är den första kvinnan,
Adams stora sorg,
ville aldrig foga mig,
ej heller bli hans ägodel.

Adam han fann Eva blyg.
Jag förblev i frihet sann,
stark och egensinnig,
hatad därför av hans led.