Hon svävar över sängen
kring lasarettets sal
likt stjärnorna i natten
som om hon var på bal

Den ständiga resan
är äntligen över
nu inträder vilan
något hon behöver

En sal med vita väggar
har varit hennes bo
så länge hon kan minnas
längs livets sköra bro

Som liten var hon ljuvlig
och sjöng med salig röst
till sjukdomen tog över
och lamslog hennes bröst

Med cellgift och strålning
hon levt i många år
behandling mot cancer
som satt sina spår

Nu orkar inte kroppen
den har nu fått nog
av alla starka gifter
och sänglägets knog

Hon svävar över rummet
och flyger ut i natten
själen svävar stilla
bort över öppet vatten

Tårögd står jag kvar
med minnen i min hand
jag ser min ängel fara
mot himlens lugna land