Om en orange papperskorg
handlade min första riktiga
dröm
bland dem jag minns.
Denna papperskorgen var levande
och gick omkring
med ögon och mun
men varken armar
eller ben vad jag vet. Nästan lika hög som ett litet höghus
var den orangea papperskorgen
och lika kartongformad.
Egentligen kan man undra
varför den var en papperskorg
men så var det.
Den talade till mig, mumlade skarpt
någon sorts instruktioner
som jag glömt.
Pojken som var jag
stod och pinkade
med sin lilla väska i andra handen
innehållande ett pussel.
Jag ägde många pussel
på den tiden.
Papperskorgen strök omkring i korridorerna
och skulle säkert hitta mig
var jag än höll hus.
Inte alls var den på jakt, bara övervakade,
samlade information
med sin knappt urskiljbara blick
och gav instruktioner
med sin rektangulära mun
och jag kunde knappast undgå
att upptäcka den orangea
papperskorgen när den var
framme.