det har sagts mig
att...
höjder
och djup
är
förenade
.
och
att likt tunna broar...
.
ringlar
de
sig
ständigt
fram
inuti
våra
bottenlösa
själar
.
att allt
som glittrar
däremellan
är som
vaga konturer
av våra önskningar
.
att
ibland gör det ont
att titta ned
se
kanaler
av rädslan
flyta
med
och
tvinna
sig
nya
förbindelser...
att
vara redo
att lägga ned sitt allt
och
sedan gå upp
igen
i takt
med
förseglade
fransars
vingslag
våga
släppa
någon fri...
.
och
likt
silkestrådar
i mörkret
som
rör sig
otydligt
följa
alla
intentioner
till slutet...
.
fastande
och
svag
borttappad...
som i ett hav
av längtan
och
hopp
och
med sina
bara armar
utsträckta
.
.
.
i väntan
på en ny gryning...