TrappTrask innebär i grunden just att traska i trappor. De tävlande föredrar att traska i ett tämligen raskt tempo, varierande med trappornas längd. Precis som i trav blir man diskvalificerad om man galopperar (fast vi kallar det för att springa). Även hästar har setts tävla i TrappTrask, likaså sköldpaddor, tusenfotingar och troll. Dock i särklass vanligaste deltagarna är människor som tävlar mot människor.

TrappTrask finns som erkänd sportgren i tre varianter. I den första bara går man och går man och går man. Hela tiden uppåt, så högt som möjligt, ända tills tiden tar slut... Det gör den efter tretton timmar. Likaså syret riskerar att ta slut. Trappan tar däremot aldrig slut. Den svänger inte ens av. En enda trappa specialbyggd för denna tävlingsvariant finns på planeten. Trappan startar nere i det jordiska innanmätet (under Nevadaöknen), passerar Los Angeles och fortsätter upp mot änglarnas moln (någonstans högt över Stilla Havet). Ändå känns det ofta tvärtom medan man traskar, rapporterar de som varit med.

Exakt hur högt vinnaren traskat har aldrig uppmätts, emedan loppet (som går av stapeln en gång om året) är det som betyder något. På vilken plats i fältet man hamnar blir uppenbart, iom digital avläsning. Inga domare är tillräckligt spänstiga för att följa med hela vägen. Naturligtvis är det tillåtet att smita förbi varandra, men den som knuffas för otåligt blir diskad och måste ta sig ner hela vägen igen, för egna fötter. Resten får åka svindyr helikopter (till skattebetalarnas högsta förtret). Att traska nedåt ses som ett straff. Därför går ingen av grenarna ut på att gå nedåt.

Andra varianten kräver att tre trappsteg på varje steg tages. De flesta vuxna människor behärskar sedan barnsben det dubbla steget, under en begränsad tidsrymd. Emellertid att ta tre steg som ett, utan att hoppa (vilket skulle innebära spring), detta innebär även inom eliten ett avsevärt kortare lopp än ovan. Här räcker det med vanliga skyskrapor som arena. Sträckan är sålunda avgjord på förhand. Kampen sker blott om tiden.

Och varje liten trapp-etapp följs av en rymlig avsats. Där kan man stanna och tänja musklerna utan att blockera banan för medtävlarna. Skulle man råka ta färre än tre steg i ett steg, blir man omedelbart upplyft av en radiostyrd krok i taket, och bortförd till hissen. Där får man sitta och skämmas i tre våningar ned. Sedan kliver man ut och fortsätter traska på nytt. De flesta kör trots allt denna andra TrappTraskar-variant, som obegripligt nog brukar betraktas som relativt tråkig.

Intressantaste grenen i mångas ögon är den tredje. Där handlar det varken om höjd eller tid, åtminstone inte som mål, måhända som medel. Kännarna talar här om TrappKonst eller TrappDans snarare än TrappTrask. På professionell nivå får man åtskilliga trappor till förfogande, ofta en hel operascen, även om man bara använder ett par tre trappstumpar. Poängen ges från 0-13. Stilen och balansen, tempot och riktningen, akrobatiken och tricken är upp till de tävlandes kreativitet att uppfinna. Även händerna får vidröra trappan. Enda oskrivna regeln är att har man väl gått upp ett steg så får man inte gå ned igen. (Linor må i somliga sammanhang användas som lianer, istället för springhopp.)

Fler kvinnor än män har sökt sig till den sistnämda sportgrenen. I juryn och publiken är fördelningen den omvända. En del av poängen brukar bestå i att kjolfållen (el dyl) tillåts glida upp på gränsen till för mycket, inte minst när det balanseras av ett välfunnet ansiktsuttryck. Även jag som skrivit denna redogörelse sitter i en sådan jury, och det vill jag verkligen icke skämmas för. I min ungdom genomförde jag ett tredjedels lopp av den andra varianten, men kan hett rekommendera samtliga moment inom TrappTrask.