Det är inte riktigt som det skall vara. I lobotomeringens skugga. Huset krackelerar långsamt, rummen ligger mörka och hjärtat har gömt sig i sockerskålen. Men Citrusprästen är där och han samlar resterna av min upplösning samman. Likt Muminmamman kommer han med varm jordgubbssaft och en värmedunk. Vet att inga ord är möjliga och bara stryker mig över kinden med sin stora hand. När jag vaknar sover han i länstolen med sina fötter mot mina. Jag ser utan att se och blundar igen. Då hör jag hans röst. När du slutat tycka synd om dig själv så tar jag dig med ut och dansar. Fan, jag har ju inte dansat sen jag var död. Jag öppnar ett öga. Helt ärligt Andeliten, du vet jag har rätt. Allt för mycket jazz och allt för lite ordentligt humpentugg. Jag öppnar båda ögonen och stirrar på honom. Och så börjar jag att skratta. Så där man bara kan när man också gråter.