Han stängde dörren bakom sig, slängde sin portfölj i besöksfåtöljen på väg mot skrivbordet, tände manuskriptlampan, satte igång sin dator och sjönk ner med en tung suck i den mjuka skrivbordsstolen. Den lufttrycksdämpande fjädringen under stolsätet hann före honom med en kort pust. Han tittade på sitt armbandsur, slöt ögonen, och lyssnade på datorns fläkt som låg som en mjukt svävande ton under hårddiskens snabba och lite vasst knattrande ljud när operativsystemet laddades in.
     "Snart tre. Jag har en och en halv timme på mig att jobba undan lite innan jag ska vara hos läkaren", tänkte han. Genom fönstret bakom honom, vilket vette mot väster, lyckades decembersolen hitta en lucka i det kompakta molntäcket. Han trodde först att det var ögonmigränen som började igen, men upptäckte när han öppnade ögonen att det var solen som blänkte i skärmen. Han snurrade stolen och skulle just resa sig för att dra ner persiennerna när solen gick i moln igen. Med en svepande blick över den gråa halvskymningen konstaterade han att det var stora, nästan heltäckande moln över hela himlen med några få små glipor. Han hejdade sig, snurrade tillbaka och klickade igång sitt e-postprogram.
     Det som föranledde eftermiddagens återbesök hos läkaren var just ögonmigränen, vilken långsamt hade tvingat Martin Hallén att avsluta en lysande musikerkarriär. Men det var ingen säker diagnos hursomhelst och behandlingarna hade bara givit kortvariga eller inga lindringar alls från plågan. Tabletterna som hade skrivits ut hade han ganska snabbt upphört att ta - detta hade han aldrig nämnt för sina läkare - då han tyckte att de gjorde honom mindre skärpt i tanken och lite slö, sinnestillstånd som han avskydde. Ögonmigränen uppstod helt oannonserat som solkatter eller blixtar i eller omkring synfältet och efterföljdes oftast av en svår huvudvärk som kunde hålla i sig i flera timmar. När dessa symptom hade börjat för fem år sedan som bländande skärvor i synfältet hade också en av Martin Halléns starkaste musikaliska förmågor splittrats upp i fragment för att aldrig mer hitta tillbaka till sin forna koncentration, nämligen förmågan att spela efter noter flytande och i stort sett felfritt. Med sitt absoluta gehör hade han också varit en mästare på att kunna spela musikverk efter första läsningen av noterna. ”Maestro a prima vista” hade han kallats av sina tidigare musikerkollegor. Ögonmigränens eskalerande verkningar hade släckt möjligheten att spela på den toppnivå han hade varit van vid under nära trettio år.
     Symptomen hade dessutom blivit allt värre den senaste tiden. Men om försämringen var orsakat av den vantrivsel med situationen som han befann sig i just nu, förvånade det honom knappast. Undervisningen i musikvetenskap nuförtiden var något som han kände mest olust inför. Många års nedskärningar på universitetet med alltför stora klasser som följd, gjorde undervisningen till en börda. Men motivation för undervisning hade egentligen aldrig funnits i någon större utsträckning hos honom. Den var ett nödvändigt ont om man skulle kunna hålla på med forskning. Att endast leva på forskaranslag var en omöjlighet inom dessa nedprioriterade områden. Om undervisningen var tung på det självmedvetna planet så var forskningens börda av en annan och mer för honom välbehövligare sort. Här kunde han glömma sig själv och större delen av världen, en värld som enligt Martin Hallén rusade på mot sin allt snabbare undergång. Men forskningen fick honom framför allt, åtminstone när han gick helt upp i den, att glömma det Martin Hallén hade brunnit för mest: Sitt eget flöjtspel. Han kände bitterhetens vassa sting varenda gång han såg det svarta fodralet med den nerpackade tvärflöjten liggandes i den nedersta skrivbordslådan. Där låg också en mapp med urklippta recensioner från alla de stora tidningarnas kritiker världen över, som hade hyllat hans musikaliska framträdande i ord som "gudomligt flöjtspel" när de gällde de stora klassiska verken, och beskrivningar som "himmelska prestationer" i fråga om den moderna och mer tekniskt svårspelade musikrepertoaren.
     Musikkarriären hade kostat honom två kraschade äktenskap, vilka hade resulterat i tre barn; två pojkar med Kristine och en flicka senare tillsammans med Sophie. Men ex-fruarna kunde knappast klandras för att båda äktenskapen hade havererat på ett tidigt stadium. Martin Hallén hade varit helt och hållet fokuserad på karriären som solomusiker. Barnens uppväxt hade i stort sett gått honom spårlöst förbi medan han hade varit ute på långa världsturnéer. Kontakten med dem var bruten sedan många år och han var inte ens säker på deras exakta ålder idag, mer än att dottern, Helena, måste vara i övre tonåren eller något däröver. Speciellt Helena var djupt bitter mot sin far fick han höra av Sophie genom de återkommande telefonsamtalen som oftast var genomsyrade av djup förtvivlan från hennes håll. Det var alltid Sophie som ringde upp honom. De två sönerna, Markus och Daniel från första äktenskapet levde på ströjobb efter flera misslyckade försök att studera vidare på olika högskolor och universitet. De ville inte längre ha kontakt med sin pappa medan Helena hade försökt upprätta kontakter genom åren, kontaktförsök som aldrig blev besvarade. Hans första fru hade vid några hätska tillfällen kallat honom för ”Sushi”, kall fisk, när hon inte fick något gehör för sin oro i den äktenskapliga krisen. Senare, efter skilsmässan, misstänkte hon när hon bevittnade Martin Halléns andra katastrofala äktenskap att hennes före detta man led av Aspergers syndrom, vilket troligtvis var en träffande beskrivning, även om han aldrig hade fått höra det av någon. Hans musikbegåvning överglänste allt som låg i hans persons skuggsida och ingen kunde eller ville säga något om hans mänskliga svagheter, åtminstone inte högt. Han var heller knappast mottaglig för dessa tankegångar. De skulle aldrig nå in i hans reflekterande själsliv som var upptagen med musik i en eller annan form. Martin Hallén var ingen ond människa. Han hade heller ingen vilja att göra ont. Den tanken var honom helt främmande. Men hans estetiska sinne var som ett starkt ljus som inte hade plats för livets baksidor och mänsklig svaghet. Hans vilja att förverkliga skön konst via musiken gjorde att han hade kommit upp i en hög och tunn luft där det inte fanns plats för den här världens skitiga atmosfär, och där han blickade ner på vardagliga futiliteter med oförståelse och med en brist på inlevelse. Han tyckte att han tillförde något gott till den här världen genom att synliggöra höga estetiska värden, vilket hans publik hade uppskattat högt eftersom han var en så exceptionell musikalisk begåvning. Men som människa hade han inte växt i samma takt som musiker och hans familj kunde inte känna någon närhet från honom lika lite som från en stjärna på vinterhimlen, hur vacker och lysande den än är. Martin Halléns själ var sedan sex års ålder, drastiskt uttryckt, skriven i nottecken. Musiken hade varit en passion som gränsade till besatthet, vilken brände allt som kom i dess närhet. Det var svårt för honom att se livet från andra synvinklar än de som lästes från partitur och notblad, en ensidighet i personligheten han hade svårt att se själv.
     Vid den här tiden på året, när julen närmade sig, öppnade sig på senare tid dock glipor i Martin Hallén själ och han var mer mottaglig för depressiva tankar. Den påminde dels om hans kommande ensamhet. Men mest av allt var julmånadens alla konserter som han noterade runt omkring - på konserthusen, i kyrkorna, i TV och radio - en smärtsam sanning som brände fast det faktum att han numera endast kunde vara en av många osynliga åhörare och att han aldrig mer skulle vara en aktör i rampljuset som kunde trollbinda en hel publik med sina magiska flöjttoner.
     Med dessa dystra insikter hängande över sig tvingade Martin Hallén sina tankar till forskningen istället, vilken han i alla fall upplevde som ett halvt substitut för sin stympade musikersjäl.
    Martin Halléns forskning var inriktad på den allra första medeltida musikteorin, cantus firmus, som var de tidiga regelsystem vilka munkarna byggde upp sina sånger kring, och vars struktur kunde spåras ända in i våra dagars pop- och rockmusik. Reglerna som under tidig medeltid hade ställts upp för cantus firmus var egentligen inte så komplicerade; strukturen i melodin skulle innehålla olika intervaller i en viss mängd och ha en viss klimaxkurva. Det enda som var förbjudet i cantus firmus var att använda intervallet tritonus, som var benämningen på det förhållande mellan två toner som uppkommer mellan tre hela tonsteg. Då uppstår en så kallad överstigande kvart. Detta intervall var en styggelse under hela medeltiden då man ansåg att det klingade så falskt att det måste vara av djävulen själv, och kallades följaktligen också för diabolus in musica. Utmaningen för munkarna var att följa dessa regler och samtidigt få melodin att klinga välbehaglig.
”Det är märkligt att så få givna faktorer och regler kan ge så otroligt många vackra variationer”, tänkte han medan han sjönk ner en bit i stolen.
     I denna för honom bekanta rundgång av musikaliska hågkomster och tankar kring forskningen avbröts Martin Hallén av två korta toner, en fallande kvint. Det var signalen som angav att e-posten hade laddats ner på hans dator. Först då reflekterade han över den ovanligt långa tiden för e-postens nerladdning. Några institutionsmeddelanden och de sedvanliga spam-mailen låg i inkorgen, men det som hade tagit tid att hämta hem var ett mail där avsändaren var dold. Mailet var tomt men innehöll en bifogad fil som hade varit tung att ladda ner. Han såg att den bifogade filen var en bild och när han skrollade fram den så att hela bilden blev synlig hajade han till. Det var ett medeltida manuskript med en bild på en flöjtspelare. Bilden fanns redan i hans dator som skrivbordsbakgrund. Men den nya bilden var delvis helt annorlunda. Han blev så förbluffad av den röriga detaljrikedom som fanns på bilden, att han var tvungen att lägga ner e-postprogrammet i listen för att återvända till den skrivbordsbild, vilken hade legat på hans dator under de fem år som han hade tjänstgjort på universitetet, och som hade varit ett lika självklart inslag i hans arbetsmiljö som manuskriptlampan som lyste över hans tangentbord nu.
     Martin Halléns bakgrundsbild på datorn var ursprungligen från ett grekiskt kloster, åtminstone var det där den blev funnen i början på förra seklet. Manuskriptet, som daterades till 1000-talet, var omstritt inom forskarvärlden på grund av dess ålder i förhållande till vad det vackra motivet målade upp. I mitten på manuskriptet var alltså en flöjtspelande man avbildad. Denne blickade upp mot himlen och från änden av hans flöjt slingrade en smal remsa eller en slags banderoll upp mot flöjtspelarens blickfång, där ett nedåtblickande androgynt ansikte med ett milt leende befann sig i ett moln. I remsan fanns kvadrat-notskrift, en av de äldsta notationstyperna, och de avbildade vad som antogs vara en cantus firmus som var svår att tolka då de flesta av kvadrat-noterna hade nötts bort av tidens tand. Där remsan var på väg att möta ansiktet i molnet försvann den helt abrupt i tomma intet några centimeter under molnet.
     Det som hade orsakat många animerade diskussioner bland forskarna var framförallt flöjten, som var okänd och en tidigare aldrig avbildad eller funnen sort. Den var lång och hade minst tio hål och därmed kunde man anta att den hade kapacitet att spela upp ett stort tonomfång, kanske till och med i närheten av vad en modern flöjt kan frambringa. De medeltida flöjtarna var tämligen enkla med ett mycket begränsat omfång av toner, maximalt fem-sex stycken. Avbildningen av den avancerade flöjten och åldern på manuskriptet gick inte att få ihop ur vetenskaplig synvinkel, så man kunde inte anta annat att det hela rörde sig om ett falsarium eller ett skämt. Eller bägge delar. Men inga analyser av dokumentet kunde belägga att så var fallet. Eftersom det hängde utanför alla kända sammanhang så kunde man inte tolka manuskriptet, och det hade därför blivit en kuriös fotnot i musikhistorien.
     På Martin Halléns skrivbordsbild fanns smala streck på flöjtspelarens högra sida. Dessa streck påminde om långa och tunna vänster- och högerställda parenteser och bildade i sig ett slags stor parantes som sträckte sig från flöjtspelarens huvud och ner under hans fötter. Under den nedre delen av det stora parentesmönstret fanns andra tecken som mest liknade bokstaven V. Dessa V:n bildade ett slags ögonformat mönster, utan pupill, som var ungefär dubbel så brett som flöjtspelaren själv. I det övre ”ögonlocket” i detta mönster var dessa V:n rättvända medan i det undre ”ögonlocket” var de upp och ner, som A:n fast då utan A:ets horisontella mellanstreck. Där fanns också två mindre cirklar ovanför det ögonformade mönstret. Man antog att alla dessa mönster var utsmyckningar, även om det också här var svårt att finna jämförelsematerial.
     Martin Halléns klickade fram bilden från mailet igen och tittade förbryllat på alla de svårgripbara detaljer som fanns runt flöjtspelaren.
”Bilden måste vara ett falsarium på det omstridda dokumentet”, tänkte han. Den bifogade bilden var ju en digital bild, förmodligen inskannad eller möjligtvis digitalt fotograferad, och därmed kunde den vara manipulerad på digital väg. Men när han lade de båda bilderna sidan om varandra kunde han inte se någon skillnad på avbildningarna när det gällde själva flöjtspelaren och ansiktet i molnet. Men han såg en tydlig skillnad i den nya bilden när hans ögon hade vant sig vid myllret av streck och detaljer. Under molnet låg horisontellt en långsmal vinge. Den hörde till ansiktet i molnet och det var tydligt att en ängel med ett milt leende blickade ner på flöjtspelaren. Slutet av remsan med notskriften från flöjten, som slutade helt av abrupt på Martin Halléns skrivbordsbild, försvann in under ängelns vänstra vinge på den nya bilden. Det ögonformade mönstret under flöjtspelaren som synes vara format av en massa V:n, visade sig vara en avbildning på en ohygglig käft som öppen blottade sina övre och undre tandrad, vilka enbart bestod av huggtänder. Cirklarna ovanför käften var monstrets rödsprängda ögon som strålade med vassa vinkelformade mönster i gult och silverfärg. Detta groteska monster, bestående endast av ett huvud med en helveteskäft och två vansinniga ögon stirrandes uppåt mot flöjtspelaren, var som hämtat från en målning av Hieronymus Bosch. Men när det kom till tolkningen av parentesmönstret till höger om flöjtspelaren var det omöjligt att få fram någon vettig bild. Det var bara ett gytter av streck som gick in i varandra. Martin Hallén försökte se en struktur i detta kaos av streck och linjer och denna ansträngning skickade en kort vass smärta i pannloben som han snabbt förträngde. Han rätade upp sig i stolen. Bildmysteriet uppfyllde nu hela hans medvetande och han kände inte längre hur trött han egentligen var.
     Han sparade den nya bilden på hårddisken för att undersöka den närmare. När han högerklickade på den kunde han se dess egenskaper i pop-up-menyn. Storlek: 22 Mb. Filtyp: Okänd. Han klickade på den och efter det att bildvisningsprogrammet hade arbetat med viss möda kom så småningom ett innehållslöst fönster upp. Det var en vit tom yta som presenterade sig på Martin Halléns datorskärm. Han stirrade förvånat på denna fyrkantigt vita yta. Efter en stund började en latinsk text framträda: ”Cornix cornici oculos non effodiet”. Martin Halléns kunskaper i latin var hyfsat goda. Han hade gått kurser i latin för att förbereda sig på forskningen i medeltida musik och detta var en text som han kunde tolka utifrån sina förvärvade kunskaper: ”En kråka hackar inte ut ögonen på en annan kråka.” Han stirrade förbryllat texten som tonade bort efter en stund medan bilden från e-mailet sakta tonade fram. Han såg den bekanta flöjtspelaren, men när bilden framträdde i helhet var det en skönhet som han aldrig hade väntat sig. Det var som att se ett vindpinat träd i ett vinterlandskap slå ut i full sommarblom på några sekunder. Alla detaljer var helt tydliga och dessutom var dokumentets alla objekt i en utsökt färgharmoni med djupa mörka färger i rött, grönt, blått, svart och brunt. De parentesmönster som var på flöjtspelarens högra sida syntes nu tydligt vara ängelns högra vinge. Den sträckte sig ner från molnet och gjorde en mjuk båge ända ner under fötterna på flöjtspelaren, som stod på de yttersta vingspetsarna på ängelns vinge vilken skyddade honom från monsterkäften längst ner.
     Men det som fångade Martin Halléns ögon var remsan med kvadrat-noterna från flöjten. De var läsbara och därmed kunde de spelas. Han böjde sig ner, öppnade den nedersta skrivbordslådan och tog fram sitt flöjtfodral med lätt darrande händer. När han hade öppnat fodralet och i sin upphetsning börjat sätta ihop flöjten tyckte han att det blänkte till i skärmen, men när han tittade upp var bilden oförändrad. Han hade sin flöjt i händerna och det var alltid samma känsla som kom tillbaka då, att han var hel, som om något av det mest vitala i Martin Halléns psyko-fysiska anatomi hade återfunnit sin rättmätiga plats, en känsla att vara det som han var tänkt att han skulle vara: En musiker. En flöjtist. Och han kunde läsa den skrift som innebar för honom att komma i kontakt med livet självt, noter. Han satte flöjten mot läpparna och fixerade de första kvadrat-noterna i den avbildade remsan från flöjten. De första intervallen var en vanlig öppning i många cantus firmus, en liten ters upp följt av en halvtonsteg ner och därpå tillbaka till tersen och grundtonen. Långsamt spelade han koncentrerat ton för ton. Han fick ta om några gånger i början för att pröva det som han uppfattade som tveksamt ur tolkningsynpunkt. Han hade en total fokus på noterna och han anade en alldeles utsökt cantus firmus. Medan han vandrade med blicken upprepade gånger på den böljande remsan på väg upp mot ängelns vinge hamnade resten av bilden i skuggsida. I en kritisk passage med en stigande kvint följt av vad som föreföll vara ett fallande helt tonsteg blänkte en solkatt till vänster om flöjtspelaren. Martin Hallén tappade koncentrationen och trodde att solen hade tittat fram bakom ett moln igen. Han snurrade på stolen och såg inget annat än moln där ute.
     ”Satans ögonmigrän! Kan den inte hålla sig borta en hel dag”, svor han sammanbitet. Han började om och spelade efter kvadrat-noterna igen. Det var en fantastiskt vacker cantus firmus! Den innehöll den rätta balansen mellan intervallerna, och antalet av de olika intervallen var också i perfekt harmoni. Han hörde att det klimax som förväntades komma i slutet närmade sig medan han följde remsan uppåt. Då, när blicken var allra närmast ängelns vinge under molnet, blixtrade det till kraftigt. Denna gång var det inte i utkanten utan mitt i Martin Halléns blickfokus. En serie blixtar följde. Han kunde inte längre se noterna eller något annat i bilden heller. Han satte ena handen för ögonen och tryckte hårt. Han hade ännu ingen huvudvärk, och att den med stor sannolikhet skulle komma var ett faktum som han hanterade med en reflexmässig försvarsmekanism; han förträngde det helt enkelt.
     Efter en stund klingade blixtfenomen av och han tittade upp mot skärmen. Han kunde se igen utan att besväras av ögonmigränen och med en obruten nyfikenhet på noterna tog han tag i sin flöjt och började om från början på remsan. Denna gång kunde han spela hela cantus firmus felfritt och med blicken fokuserad på en not i taget. Det klingade vackert och Martin Hallén kände att han var något unikt på spåret. Vad han inte märkte var att bilden hade ändrat sig något medan han hade försökt kväsa anfallet av ögonmigränen. Remsan var oförändrad, liksom allt annat i bilden - allt utom en detalj. Ängelns vänstra vinge var nu upplyft och täckte ängelns ansikte och där vingen hade varit placerad tidigare avslöjades ytterligare fem noter i remsan som nu avslutades in i en inflikning i molnet. Martin Hallén hade inte observerat detta då han började spela igen utan följde hela tiden bara notbilden och när han kom till de tidigare dolda noterna fortsatte han att spela i ett långsamt tempo. Den första av de fem nya tonerna var en stigande tritonus från kvinten som följdes av ett fallande helt tonsteg. Härpå kom ytterligare en stigande tritonus med en fallande halvton. Det sista av de fem tonerna var en fallande tritonus.
     Det var som att höra plåtar skrapas mot varandra när dessa fem toner spelades. Den ljudliga upplevelsen var så vedervärdig och blev så förfelad när detta notappendix under änglavingen lades till den vackra melodin som hade byggts upp på vägen till ängeln, att det fick Martin Hallén att helt stelna till. Han visste inte vad han skulle tro. Hade koncentrationen svikit honom? Eller hade han helt enkelt hade tolkat de sista fem medeltida tonerna fel? Det bultade dovt i tinningarna. För att lättare tolka dem lade han flöjten i knäet och försökte att enbart läsa notskriften denna gång. De fem sluttonerna var mer diffusa än de tidigare. Han tyckte att de vacklade i sina placeringar mellan att ligga på en notlinje eller mellan två notlinjer, vilket var ett tecken på att ögonen började bli ansträngda. Han klickade på förstoringsglaset i bildvisningsprogrammet, verktyget för zooma in detaljer i bilden, och ringade in så att området för de fem tonerna dominerade skärmen. Ögonen började kännas stela och hans vitor var rödsprängda av stirrandet på skärmen. En svag dimma gled förbi. I den trötthet som alltmer började få övertaget fick han känslan att han själv började flyta in i bilden. Samtidigt var bröstkorgen som ingjutet i ett viktlöst cementblock och hans huvud fastnitat i en osynlig vägg bakom honom med ett järnband. Han var både som en del av bilden och som en rent objektiv betraktare till denna. Noterna blev större och han kunde se detaljer, små streck som flöt ut från dem. Han kunde till och med se det lilla överflöd av bläck från någon medeltida munks penna som hade sipprat ut i papprets struktur. Det var som om han stod på själva manuskriptet och kunde vandra omkring på notlinjerna och känna notsystemets subtila struktur under fotsulorna. Han böjde sig ner för att känna på en liten svart bläckslinga som ringlade bort från en not. Det var en mjuk känsla mellan fingertopparna. Han kunde lyfta upp den från manuskriptet och när han tittade närmre på den så såg han att det var en svart hårslinga. Han lade den lätt i sin andra hand och följde hårslingan tillbaka mot noten. Tidskänslan började bli diffus och han tyckte att han hade vandrat väldigt långt innan han kom till notens kropp och han hann tänka på vägen dit att nu när han var så nära noterna skulle det inte vara några svårigheter att tolka noternas rätta positioner. Plötsligt stod han sidan om noten och såg den under sig. Konturen av noten var inte längre fyrkantig utan mer oval som en modern not. Men den låg inte tydligt på en linje och inte heller mellan två linjer som han hade väntat sig. Dessutom var den inte fylld med svart bläck. Den var inte heller helt tom utan där var nya detaljer som därför ansträngde hans syn och analysförmåga än mer. Var det inte en mun längst ner? Det såg ut som två ögon och en näsa också. Jo, det var ett vackert kvinnoansikte med svart böljande hår som flöt ut på notlinjerna. Ögonen tittade sorgset rakt mot Martin Hallén. Hennes mun öppnade sig långsamt och han hörde henne säga: ”Martin.” Han kände igen rösten och såg då att det var ansiktet av Kristine, sin första hustru, som blickade ut från notsystemet. Därefter hörde han någon annan säga hans namn igen från ett högre ställe, längre upp på remsan. Och från samma håll hörde han tre olika barnröster säga tre gånger i kort följd: ”Pappa.” Han följde blicken på remsan och såg sin andra hustrus och sina barns ansikten avbildade i de övriga fyra noterna innan remsan försvann in i molnet. Martin Halléns började flacka med blicken och han ryckte till. Han lyckades efter en stund fixera blicken igen och såg då den medeltida bilden några decimeter från skärmen. Han hade vaknat upp från vad han trodde var en mikrosömn och det föreföll honom som om han hade haft en flyktig dröm, men han kunde inte återkalla den. När han såg på skärmen var det som det hade varit tidigare, det in-zoomade och svårtolkade partiet på de fem kvadrat-noterna. Det såg ut som det hade gjort när han spelade dem. Han mådde illa och det kändes som om cementet i bröstet och järnbandet runt huvudet hade fixerats ytterligare ett steg till. Han ville zooma ut och se bilden i sin helhet igen. Han kunde se verktygslisten i bildvisningsprogrammet och i sitt trötta och halvt sömnlika tillstånd förde han musen dit och klickade på verktyget för utzoomning.
     Det medeltida manuskriptet i sin helhet fyllde skärmen igen. Martin Hallén stirrade med en tom blick på bilden. Den flöjtspelande mannen som tittade upp mot himlen var fortfarande kvar. Men ängeln var borta. Likaså var remsan med kvadrat-noterna borta. Kvar var ett övergivet moln som hängde tungt över flöjtspelaren, vilken svävade i tomma luften nu när ängelns högra vinge inte längre var ett mjukt stöd för hans fötter. Under honom gapade det stirrande monstret med sin käftar strax under flöjtspelaren. Och nu syntes för första gången varför det hade varit ett myller av streck till höger om flöjtspelaren när Martin Hallén hade sett på bilden för första gången i mailet. Från monsterhuvudet sträckte sig en tunn lång arm som påminde om en lätt böjd och knotig gren där armbågsleden var en förvriden svulst. Armen hade tidigare legat dold under ängelns högra vinge. Högst upp sträckte sig en hand mot flöjtspelarens bröst. På ett spretigt pekfinger satt en kråka och dess gråa näbb var strax vid sidan om flöjtspelarens huvud. Martin Hallén försökte vrida huvudet utan att lyckas. Precis därefter kände han fem snabba sylvassa hugg i sin högra tinning som skickade en iskall smärta genom huvudet. Det blixtrade i Martin Halléns ögon och han kunde inte se mer än bländande eldsken och reflexer medan han kände en käft med hundra huggtänder gripa om hans bål och slita honom neråt innan allt mörknade.

     I väster gick solen ner och inga revor kunde skönjas i det kompakta molntäcket.