Tofflorna tassar tyst över det ostädade golvet. De rör sig alla i det stilla vakuumet runt det slutna vita rummet. Hennes ben är korta och den gula björnen i famnen är en liten tröst. Andetagen är nästan osynliga. Frukosten smakar av svart och bitterhet. Herr Ordskrivares rygg är böjd. Det blå utan närhet. Men barnet känner att han gör vad han kan i vakuumets mun.

Han bär henne på sina skuldror. Så hon kan röra vida bladens skirhet. Köper den blå ballongen. Den med näsa och skrattande ögon. Läser sagan hon inte kan höra. Spelar spelen hon inte minns. Men hans trötthet. Filtrar sig in i hennes lilla hjärta. Det som märker. Den värld hon inte förstår. Och den är så tung tröttheten. För ett litet hjärta att bära. Att hon bryts under den. Fragmenteras. Och blir ett med skuggorna i husets tomhet.

Han är där också. Vredespojken. Som skrämmer henne mer än tystnaden. Ändå söker hon honom. Som djuret söker fällan. Av hunger. Efter något. Varje gång. Detsamma. Den skärande vissheten att ingen finns. Att hålla i. När det vita rummmet ätit dem alla. Och allt är en väntan på.

Men så är det stunderna. När Herr Ordskrivare sover på soffan och Vredespojken ligger gömd i en sko. De stunderna. När hon strimlar skuggorna. Litenheten blir för stor. Och hoppet gräver sig in genom ögonen. Ja, de stunderna. När hon inte kan låta bli att luta sin kind mot det vita rummets avskalade vägg. När hon måste viska.

Mamele. Mamele. Är du där?