Hon hänger upp och ned och tvättar fönster. Med en svamp och som en annan zombie på speed. Cohenspeed. Fast utan hallelujat. Eller kanske lite som en pendel. En som inte gått i stå. Utan en som svingar fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Huset. Det ryser av välbehag. De skitiga fönstren har skrikit efter omvårdnad. Sedan många år eller så. Men varje gång hon tagit fram. Svampen och hinken. Har hon blivit stående. Med en hand oförmögen. Kraftlös. Frånvarande. Och så har hon sökt. Skuggorna. Dammet i vrårna. Och lagt sig till att vila där. I en sorts ingentinghet. Inte obehaglig. Bara sövande.

Talar gör hon inte längre. Det är som om hon glömt orden. De finns där. Det vet hon. Men de fastnar. På vägen ut. Det känns det som om hela magen är fylld med ord. Arga, ledsna, glada, förtvivlade ord. Som en galla av ordtrådar. Ibland. Tänker hon med galghumor på en eventuell obduktion. Ser framför sig. Sin uppskurna mage. Hur obducenten drar och drar en seg grumsig massa ur hennes kropp. Och hur han publicerar en artikel i The Lancet om detta egendomliga fenomen.

Men nu. Just nu. Tvättar hon sina fönster. Injektionen av något har verkat.

Senare. Kanske hon också kan tala.

Igen.