Faktiskt. Gör det bara ont ibland. Att anpassa sig. Tills man blir grå. 

Det.

Att visa sig efter hennes vilja. Att dölja sin själ, sin natur, sina tankar, sina behov, sina allting. Går liksom lättare. När man dött ett par gånger. Man måste lyssna på rösten . Måste lära sig varje nyans. Varje skiftning. Måste lära sig sätta fötterna riktigt. Hålla armarna in till kroppen. Bli, inte osynlig, men tom på ytan. För att beskydda. Något.

Till exempel. Hon lär sig att ljuga. Hon är åtta år. Och hon lär sig att ljuga för att något av henne skall överleva. Åtminstone lite.

Det är ostens fel. Men redan innan osten, vet hon att hon gjort något som mamma inte tycker om. Det att hon lekt med Eva. Ger ont i magen, men hon ville så gärna. Och ännu är hon inte bruten. Eva är fin och snäll och hon tycker om henne. Hon är annorlunda än de andra. Men mamma. Pratar illa om henne. För att hennes mamma är skild. Hon kan inte fatta varför, för ännu har hon inte lärt sig människouppdelningens motsättningar. Evas mamma är stor och doftar gott. Och ser snäll ut i ögonen. Och de har så kul tillsammans, hon och Eva. Det tror hon i alla fall. För hon har så svårt att minnas. 

Efter osten.

Som om kvällen är försvunnen. Som de inte kan hitta. Det är Eva som har stulit den säger mamma. Vad var det jag sa. Det lyser så underligt i ögonen på mamma. Frätet väller ut ur munnen. Det är så groteskt. Och hon ser det . Hon skriker det, med sin lilla åttaåriga kropp, försöker protestera hon, hon gör verkligen det. För hon vet ju att Eva inte tagit osten. Varför vet hon inte. Men hon vet. Tills hon inte vet mer. Tills hennes egen sanning är borta. 

Då. Hittar de osten i ett skåp. 

I frånvaron av mammas förlåt ser hon framåt. Förstår hon. Att hon aldrig mer kommer att leka med Eva. I alla fall. Inte. När någon vet.