Dina ögon är som jorden
när man ser den som,
ifrån månen och där bor den
som jag tycker om.
Outgrundlig fast så nära
dit jag aldrig kom,
bara cirklade om-
kring.
Du ser ensam ut och blå
så lätt försvunnen i en rymd,
och fast jag aldrig dig kan nå
för mig du aldrig helt är skymd.
Du är närmst av allt och alla och allting.

Din läppar när de andas,
varje andetag,
med min andedräkt den blandas
till ett du och jag,
till en låga som kan skapa
trots naturens lag
i ett litet tag
vi får
kunna njuta av varandra
trots att tiden blåser på.
Trots den tid som ständigt vandra
i en stund kan vi va två,
innan tiden vandrar vidare och går

Att två människor som cirkla
kring de råkade
Trots att vägen dit den snirkla
och den bråkade
Varann de råkade och inte blev utråkade.
Uti rymden åka de
mot varann,
men aldrig att de stötte
mot varann så det blir trångt,
och fast det känns som om de möttes
var det forfarande långt
att de aldrig till varandra riktigt hann

Ibland himlens alla kroppar
bara en jag ser.
Allting blått är vattendroppar
och jag ser du ler,
och då strålar det som solen
och det värme ger
och jag vill ha mer
av det,
och jag fortsätter min bana,
och min bana den är rund.
Du är hoppet jag kan ana,
jag är himmelens John Blund.
Du är vackrast utav allting som jag vet