Nu sitter vi här i kyrkan,
för att ta farväl utav dig - Barbro,
vi hör kyrkoklockorna ringa,
jag tittar ut genom det stora kyrkofönstret,
ser att det snöar - ser fåglar som sitter på trädet,
hör att dom kvittrar så fint,
som om dom vet,
att vi är här för att säga farväl till dig idag - Barbro,
och att dom tar emot dig till himlens paradis.

Sitter på bänken hårda och kalla dom är,
hör prästen säga att vi är här för att begrava dig,
känner hur gråten är på väg upp för halsen,
ser dig ligga där i kistan och jag blundar och tänker tillbaka,
tillbaka då man såg dig gå - springa - le - andas,
då man umgicks med dig - underbara stunder,
allt är förlorat för cancern tog dig ifrån oss,
men vi har dig inom oss - för alltid,
du lever ibland oss - död eller levande.

Vi ställer oss upp - har en tyst minut för dig,
minnen kommer upp på allt vi gjorde tillsammans,
inser verkligen att du inte finns bland oss nu,
det är sorgens dag - för vi kommer sakna dig,
tar rosen i min darrande hand och går fram,
fram till kistan där du ligger,
orden kommer inte ur munnen,
gråten bryter ut - orkar inte hålla löftet,
lägger försiktigt rosen på kistan och pussar den.

Vi inser nu att du inte finns längre,
fåglarna kvittrar högt och ljuvligt,
som om dom sa att allt ordnar sig,
för du är i himlen och du har inte ont längre,
vi sa hejdå till dig och tårarna rann nerför kinden,
för saknaden efter dig är oändlig stor.